Jag har blivit fånge i mina egna konstruktioner: Anne-Marie Berglunds brev till Viveca Tallgren (red)

Vådligt svartsynt är hon, Anne-Marie Berglund, i sina brev. Men hon är också medryckande och upplyftande. Nej, jag har inte läst Thomas Nydahls urvalsvolym från en 24-årig brevväxling, Sedan möttes vi i Paris, egendomligt nog finns den ännu inte på bibblan. Det jag håller i mina händer är en annan volym med brevväxling, denna gång mellan vännen Viveca Tallgren (bosatt i Köpenhamn) och Anne-Marie Berglund. En samling brev, rättframma och magiska, från deras första bekantskap 1983 och framåt. Breven är utvalda och kommenterade av Viveca Tallgren, vars egna brev inte finns med. De är ordnade efter sina teman, som Föräldrarna, Livet som diktare och konstnär, Ute och hemma samt Eros.

 Jag har blivit fånge i mina egna konstruktioner heter boken som kom redan 2020, året för författarinnan Anne-Marie Berglunds bortgång. Titeln är ett citat ur ett av breven, dock finns inte just det brevet med. Vilket känns lite konstigt eftersom det är ett så centralt citat.

Hennes berättelse om förhållandet till föräldrarna (för breven bildar ju nästan en sammanhängande berättelse) är ohygglig, om tre människor som blivit varandras såriga sällskap och värsta fiender samtidigt som de inte klarar sig utan varandra. Mamman vill leva sitt liv genom dottern, men det går ju inte. Barnet (den vuxna Anne-Marie) känner sig allt mer utsugen och hindrad av familjekonstellationen, och försöker länge förgäves bryta sig loss. Först mammans och sedan pappans bortgång och död bjuder på försoning, Men arbetarklasshorisonten som hämmat henne under hennes uppväxt lever kvar inom henne, 

 Breven om konstnärskapet är de kanske viktigaste även om de är väldigt mörka, som om skapandet sker ur en latent depression och först detta att ge sig skrivandet helt i våld kan upplösa ångesten och leda på okända vägar till ett nytt bejakande. Även Eros och Resorna har denna funktion.

 ”Det bästa som publiceringen av mina böcker fört med sig har varit oväntade sammanträffanden. I övrigt tycker jag det är ett enda stort lidande att måsta prångla ut sig på det där sättet. Att skriva är ju förstås också någon gång en stark upplevelse, men usch för att göra offentliga böcker av det. Men av någon outgrundlig anledning har jag hamnat i det här och jag ser inget annat att hoppa över på.

Dock, som sagt var, träffar man människor tack vare sina alster, som man inte träffat på annat sätt för man orkar ju inte gå upp och ned för gatorna i det oändliga för att ’ragga’ själar.”

(ur brev daterat 2.7 83)

 Citatet ger en aning om hennes rörliga, liksom plastiska språk. Självsäkerheten i skrivandet kommer och går men hon talar alltid med klar röst, rätt igenom depressionerna och tvivlen på det egna förmågan.

 Den lilla boken är utgiven på danska (?) Print on Demand-förlaget Apuleius’ Aedsel. Fin läsning för ensamma dagar (fast man läser ju ut boken på någon timme så vädret behöver inte vara uselt hela den dagen). Molnen river i skinnet efter avslutad läsning och man tänker att Anne-Marie Berglund fortfarande är en författare vars ord är värda att leta rätt på, hur de än kommit till, minsta ord från henne kan vara värdefullt. Sveriges enda kultförfattare, enligt Kristoffer Leandoer.