Alfabetpoeter (U = Utvik)

Ibland fastnar man i ett författarskap bara genom att öppna en bok för första gången. Känna dess tyngd i handen. Läsa de inledande raderna. Låta ögonen röra sig sakta över sidorna. Bli inbjuden till någon annans universum. I språket. I bilderna. I rytmen. 

Magnus Utvik är en poet som följt mig sedan jag läste hans debutdiktsamling Jorden 1989 (Gedins). Många av dikterna i hans första böcker kretsar kring landskap som känns nära; skog, hav, himmel, Byxelkrok, Värnamo. I detta lilla ryms Allt.

Det har blivit en handfull diktsamlingar hittills, plus några romaner och fackprosa. Nu är det över tjugo år sedan Utvik gav ut någon diktsamling. Den sista dikten, i den senaste diktsamlingen (2020) lyder såhär;

Jag lyssnar på en kvinna som spelar cello

och natten är ett ännu större instrument

Det är först när jag sitter tyst och lyssnande vid köksbordet

som dörren bakom mig öppnas

som jag kan se elden i den döda fågelns öga

som jag kan luta mig ut i natten och med blicken

följa konturerna av en avlägsen släkting utan namn

med ett språk utan ord

I morgon skall jag gå mot de tomma bodarna

och fylla fickorna med flata stenar

Jag äter bara den delen av mig själv som inte längre andas

Jag är ensam här i huset    skuggorna flyter mellan rummen

Havet i stilla rörelse som ögonen hos ett barn

svävande bort i drömmen

Väntar på en ny diktsamling av Utvik  

Diktsamlingar av Magnus Utvik;

Jorden (1989)
Ögat (1990)
Om du inte talar (1991)
Solen har ingen skugga (1996)
Genom mörkret går jag med dig tillsammans med ditt mörker (2000)

Fler U-poeter;

UKON (pseud. Ulf Karl Olov Nilsson, f. 1965)
Robert Ulvede (f. 1965)
Jan-Olof Ullén (f. 1934)
Marie Under (1883-1980)