Ibland fastnar man i ett författarskap bara genom att öppna en bok för första gången. Känna dess tyngd i handen. Läsa de inledande raderna. Låta ögonen röra sig sakta över sidorna. Bli inbjuden till någon annans universum. I språket. I bilderna. I rytmen.
Magnus Utvik är en poet som följt mig sedan jag läste hans debutdiktsamling Jorden 1989 (Gedins). Många av dikterna i hans första böcker kretsar kring landskap som känns nära; skog, hav, himmel, Byxelkrok, Värnamo. I detta lilla ryms Allt.
Det har blivit en handfull diktsamlingar hittills, plus några romaner och fackprosa. Nu är det över tjugo år sedan Utvik gav ut någon diktsamling. Den sista dikten, i den senaste diktsamlingen (2020) lyder såhär;
Jag lyssnar på en kvinna som spelar cello
och natten är ett ännu större instrument
Det är först när jag sitter tyst och lyssnande vid köksbordet
som dörren bakom mig öppnas
som jag kan se elden i den döda fågelns öga
som jag kan luta mig ut i natten och med blicken
följa konturerna av en avlägsen släkting utan namn
med ett språk utan ord
I morgon skall jag gå mot de tomma bodarna
och fylla fickorna med flata stenar
Jag äter bara den delen av mig själv som inte längre andas
Jag är ensam här i huset skuggorna flyter mellan rummen
Havet i stilla rörelse som ögonen hos ett barn
svävande bort i drömmen
Väntar på en ny diktsamling av Utvik
Diktsamlingar av Magnus Utvik;
Jorden (1989)
Ögat (1990)
Om du inte talar (1991)
Solen har ingen skugga (1996)
Genom mörkret går jag med dig tillsammans med ditt mörker (2000)
Fler U-poeter;
UKON (pseud. Ulf Karl Olov Nilsson, f. 1965)
Robert Ulvede (f. 1965)
Jan-Olof Ullén (f. 1934)
Marie Under (1883-1980)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar