Om Gunnar Ekelöfs ”Sent på jorden” är en självmordsbok (han betecknade den själv så), vad ska man då säga om Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva?
Redan boktiteln är snarlik Ekelöfs formulering i en dikt, ”jag vill inte dö men jag kan inte leva”, ett av flera mer eller mindre dolda citat som finns i Heberleins bok.
Jag tycker mycket om Ann Heberleins bok, och ja jag vet att den kom för några månader sedan men den är väl fortfarande aktuell? En fråga man kan ställa sig är; vad handlar den egentligen om?
Den handlar om att leva med bipolär sjukdom typ 2, men den handlar också om det uteblivna eller hela tiden uppskjutna självmordet. Dessutom är den en självbiografi med (om man kan tänka sig det) närmast totalt uppluckrade gränser mellan bokens jag och författarens jag. Det känns som att författaren själv inte har riktig koll på var gränsen går, det finns ingen sådan gräns, det är för mycket allvar för det, det gäller att lyckas formulera någonting innan det är för sent.
Man kommer att tänka på E. M. Ciorans paradoxala aforism "Utan idén om självmordet skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan”, som jag stötte på i tidskriften Hjärnstorms temanummer om just självmordet.
I ärlighetens namn har jag periodvis haft rätt svårt för Ann Heberlein när hon framträtt i offentligheten, hon har framstått som en intelligensartistokrat, ganska arrogant och hånfull mot dem som ”skyller ifrån sig på andra”. (Det känns nästan som om Ann Heberlein själv ger mig rätt när jag läser beskrivningen på s. 112 i hennes bok: "...förr eller senare tappar jag greppet, börjar säga allt konstigare saker, göra märkliga associationer, bli för aggressiv i debatter och diskussioner, driva irrelevanta teser.")
Men jag har börjat ändra uppfattning, och det gjorde jag redan innan jag läste boken. Jag förstår nu att hon är minst lika obarmhärtig mot sig själv, och för mig är det försonande. Hennes ärlighet är också avväpnande och, tror jag, ovanligt stor. Man kan inte säga att ämnet är upplyftande, men drastisk, medryckande, sorglig och bitvis rolig (om man nu vågar använda det ordet) läsning har det blivit.
(Bild: Weyler förlag)
2 kommentarer :
Intressant, själv håller jag på med den tidigare så omdebatterade "Det var inte mitt fel!". Det som slår mig är väl just hur oerhört lite intelligensaristokratisk och dömande den är, utan faktiskt väldigt lugn, sansad, nyanserad och nedtonad. Det känns som att boken blev till ett slagträ i en ganska sluggeraktig debatt, medan den egentligen är en väldigt saklig diskussion i hur man bör bete sig för att föra ett ansvarsfullt liv. Tyckte jag.
Överhuvudtaget tycker jag Heberlein har varit en väldigt duktig och nyanserad, för att inte nämna välbehövlig, debattör i det svenska samtalet. Förutom den där absurda texten om fetma hon publicerade, som var ett rätt oförklarligt lågvattenmärke.
Ja, fetmaartikeln var hemsk, möjligen får den skrivas på hypomanins konto. Enligt ovanstående förklaring i hennes bok, att hon börjar driva "irrelevanta teser" osv. Jag har också sett henne kort efter publiceringen av den artikeln uppträda väldigt aggressivt om än skarpt och intelligent i en offentlig debatt. - Reaktionerna på artikeln om fetma finns för övrigt speglade - om än indirekt - i hennes bok.
Skicka en kommentar