Andreas och Karin håller fanan högt på Axessbloggen – själv orkar jag inte kämpa mot den sortens stollerier som brukar förekomma i kommentarsfältet där. Vissa människor accepterar att lämna svåra och snåriga ämnen som kärnfysik och nationalekonomi i händerna på experter utan att veta ett smack om saken, men råkar det komma några kulturfigurer och veta lite bättre om den moderna poesin, då ska de hålla käften och skaffa sig ett jobb och inte få ett öre från staten.
Jag har väl i stort sett sagt det jag har att säga i ämnet i den här krönikan – där är jag också lite pedagogisk och förklarar hur stipendiesystemet fungerar. Och, men, ja ... när jag ändå gör reklam för mitt eget skrivande så tänkte jag passa på och tipsa om den senaste krönikan också: Något slags monster heter den. Kanske kan vara lite kul att ta del av så här i juletider ... eller också inte. Krönikan jag skrev före den handlar om ett roligt jobb jag hade en gång, och varför man kan bli tvungen att säga upp sig fast man helst vill vara kvar.
Men, det viktigaste med det här inlägget var egentligen att tipsa om en kampanj för Wikileaks. Skriv på, för sjuttsingen, och tala om för USA att du gillar yttrandefrihet.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
10 kommentarer :
Helena,
Egentligen är jag inte så säker på att dessa pengar som kallas stipendier är avgörande för litteraturen. Jag skulle ibland vilja ha ett parallellt Testsverige där man tog bort dem och kollade vad som hände. Är inte så säker på att skillnaden skulle bli så stor.
Samtidigt blir jag så pass irriterad på en del av de dumdryga kommentarerna på Axess blogg så att jag ändå hamnar i ett försvar, åtminstone av dem som vet vad de pratar om.
Jag gjorde en googling en gång, på alla som har den där garanterade författarpenningen.
http://www.svb.se/nyheter/f%C3%B6rfattare-med-garanterad-f%C3%B6rfattarpenning
Det visade sig att en person (då iaf) var född på 60-talet, några få på 50-talet och en enorm majoritet var äldre än så. Typ 90% eller nåt.
Visst, yngre författare kan få och får mindre summor, och jag vet inte hur mycket av kulorna som går till respektive kategori - men det vore egentligen en sak att undersöka.
Jag ser helt enkelt det där gänget som en jättepropp orvar, om uttrycket är bekant. Den generation som i alla lägen, också här, utnyttjar välfärdssystemen till max. När vi andra blir pensionsmässiga är gissningsvis den här grejen borttagen eller åtminstone omgjord. Tror jag.
Och då ska jag erkänna att det STÖR mig att somliga av dem som sitter där med garantier och gapar om hur viktigt det är för "kulturen" har kunnat göra det på skattebetalarnas bekostnad. (Men verkligen inte alla.)
Nåväl, i avvaktan på något bättre försvarar jag trots allt även detta.
Men vänta nu, det blev lite rörigt för mig, är inte systemet med garanterad författarpenning redan borttaget av den borgerliga regeringen? Det finns något som heter "statlig inkomstgaranti" för författare/konstnärer etc, även kallat "konstnärslön". Är det ett annat system?
Nejmen, om man tror att stipendier är avgörande för litteraturen så har man ju inte särskilt höga tankar om den. Det är självklart att författarna skulle skriva ändå. Det finns redan nu massor av folk som skriver utan stipendier och alla har ju börjat i den änden, hur som helst.
Man kan inte se stipendier som en självklarhet, men det är en fantastisk möjlighet för dem som skriver att få lite arbetsro. Det är ett jäkla helvete, faktiskt, att försöka få ihop till brödfödan och samtidigt skriva på en roman. Hur många vettiga deltidsjobb finns det, hur många jobb finns det över huvud taget just nu, hur lätt är det att både skriva och jobba och dessutom till exempel ta hand om ett barn eller en sjuk anhörig eller vad man nu kan ha att ägna sig åt ...? Skrivandet är en heltidssyssla, vad somliga Axesskommentatorer än tycks tro om det, och ett stipendium ger möjlighet till att få göra just det man vill och kan och ska. Ett litet tag. De flesta stipendier är ju ett- och tvååriga, så det är inte så att man går runt och jäser i decennier direkt.
Att de flesta som får garanterad författarpenning är lite äldre är väl i det sammanhanget helt i sin ordning. Det finns ju en "trappa" i stipendieordningen som författarfonden går efter – läs den här intressanta artikeln i ämnet:
http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/3/5F6E3A8352AB5A00C125756600323C30
Andreas, regeringen har tagit bort konstnärslönen, det är någonting annat än garanterad författarpenning:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/de-ar-de-sista-som-far-konstnarslon_3549349.svd
Helena,
Du har antagligen rätt. Jag läste om min kommentar nu och inser att den var rätt gnällig, eller i alla fall småsint.
Möjligen beror det på att jag tycker så hjärtligt illa om ett par av de personer som har den där garanterade författarpenningen, vad de skriver alltså.
Men resten har förmodligen gjort sig förtjänt av den - som jag ser det.
Och visst har du helt rätt i det du skriver om att få tillvaron att gå ihop om man vill skriva.
Dessutom har du rätt i ditt försvar för det smala, det med få läsare. Det har ett existensberättigande så snart en enda läsare läst och på något vis tagit in det.
Ja! Visst är det så? Om man har minsta förståelse, känsla eller verkligt intresse för litteratur så vet man ju vilket stort värde som ligger i det där mötet bok-läsare. Det är en sorts mänskligt eller andligt eller evigt värde som inte kan mätas i pengar eller upplagor eller uppmärksamhet. Och då räcker det med en enda läsare, precis som du säger.
Och vill man, har man råd, i konkurrens med julmat och klappar, så kan man supporta wikileaks mer konkret, med en slant. Instruktioner finns på deras hemsida: http://213.251.145.96/support.html
Bra, då har vi rett ut det, att garanterad författarpenning och statlig inkomstgaranti ("konstnärslön") är två olika system. Jag hade inte sett att detta redan hade varit uppe i en diskussion på Axess-bloggen. Staten har (än så länge) låtit systemet med garanterad författarpenning finnas kvar, kanske för att det administreras av författarna själva och utgår från pengar som genereras av bibliotekslånen, om jag förstår det rätt.
Konstnärslönen har den borgerliga regeringen däremot gett sig på, med stor klåfingrighet... Det rör sig ju om ytterst lite pengar i budgeten. Det måste handla om ren symbolpolitik, men vilken slags symboler kan man fråga sig? Skulle inte exempelvis Bruno K. Öijer vara värd någon form av ekonomiskt understöd på sin ålders höst? Skulle inte några av landets mest meriterade författare/konstnärer/översättare/filmare/musiker kunna vara värda någon form av ersättning från samhället? Om Sverige ska göra några som helst anspråk på att vara en kulturnation menar jag. Hur ser det ut i andra länder?
Vad gäller garanterad författarpenning: Tja, några av namnen förvånar mig nog. Men jag tycker åldersfördelningen ser hyfsad ut. Det hänger jag inte upp mig på.
Jag träffade en norsk författare igår. Hon har gett ut två diktsamlingar och har ett treårigt arbetsstipendium som ger henne 12 500 norska kronor i månaden.
Vad jag förstår stöttas litteraturen mer i Norge än i Sverige.
Intressant! Undrar om det gnälls lika flitigt från högerhåll i Norge också?
Skicka en kommentar