Ni förstår ändå?
Nehe, det gjorde ni kanske inte?
Då låter jag väl
Thomas Tidholm tala här,
dikten heter:
Ni har köpt en lampa
Ni har köpt en lampa
för att kunna se era möbler
Möblerna har ni
för att vara människor och sitta i dom
Ni sitter i dom
och röker cigarretterna
Ni håller om varandra
och längtar tillbaka till savannerna
Sekunderna går
minuterna och timmarna
Dagar veckor och år
Sekler läggs mellan er och savannerna
Ni har redan valt
lampan och möblerna och cigarretterna
inte savannerna
- - - - - - -
Från
T.Ts hemsida.
5 kommentarer :
Bra dikt!
Annars tycker jag att det ser jobbit ut, som barnen säger. Att gå i alltså. Jag är nog lite rädd för den rena vildmarken, föredrar ett mellanting mellan soffa och savann. Landskap utan stigar, liksom. Vart ska man ta vägen?
Det finns ett vandrarhem, Karin, precis som i Conques.
Vart man ska ta vägen är ju just den stora frågan - på vandringar här eller där.
Men Tomas Ts dikter bygger ju på förlorade världar...
Jag uppfattar dikten mer som förverkligande av drömmar - eller bara prat om att förverkliga sina drömmar. Alltså, de som bara sitter i soffan och röker sin cigarett och pratar om att man skulle egentligen sälja allt man har, skaffa sig en husbåt och lägga till var man behagar. Eller de som förverkligar sina drömmar. Det materiella livet som håller oss kvar och där vi kanske bara får nöja oss med att drömma ibland.
Det var längesen vi lämnade savannen och sen gick allt åt helvete med jordbrukssamhället som en början, menar den nu mycket populäre Lasse Berg. Men vi sentida - hur mycket val har vi? Vi får nöja oss med symboliska vandringar till vallfartsorter eller vandrarhem i fjällen. Eller längs Hallands kust.
Anna, men om man ser till en större del av Thomas Ts produktion så sammanfaller ju hela tiden den enskildes längtan, med ett samhälle som omger oss med vissa påträngande emblem och "värden". Snarare brist på värden. Och i det spåret letar han ju alltid efter det som gått förlorat; inom oss liksom utanför oss.
Sen hör det väl till bilden att han och en del andra människor faktiskt har brutit upp från rått-rejset, på ett sätt.
Att man avstår något, för något annat. Bilden av en savann omfattar ju det.
Men så här behöver man egentligen inte resonera om den här ganska enkla och rättframma, humoristiska dikten.
Tack för intresset.
Och Lennart: Varje Hallandskust, varje berg är också en dröm förverkligad. Och att hålla kontakten med allt det där... större.
Det är klart att Lasse Berg är trevlig men lätt fanatisk i sin idealisering av stam-jägarna; men han har ju rätt i att bondeklassen/ägandet/sparandet/inhägnandet av mitt kontra ditt, var en början till den nutida ha-människan.
Motsatsen skulle väl kunan kallas vara-människan, som sätter varandet högre, sin utveckling, vänskaper, kärlek, kultur mm, än själva ägandet, manövrerandet av sakerna, som snart blir värdelösa.
(Om det inte är en kär gammal vas från mormor o dyl:)
Skicka en kommentar