Det var kris i livet, kärleken var i gungning. Sångerna i lurarna handlade bara om min olycka, eller om henne. Eller om den andre. Eller om de två tillsammans.
Och jag kunde inte ta mej genom böckerna, allt gjorde ont inuti.
Så jag rymde, dag efter dag. Så jag åkte tåg och båt. Så jag tog mej till Köpenhamn eller Helsingör. Så jag läste tidningar och tidningar, meningslösa nyheter. Men det räckte inte.
Men jag hade hört talas om honom. Och jag råkade ha pengar. Jag köpte två böcker, ”Mord i Rødby” och ”Mord på Malta” i bokhandeln Arnold Busch vid Runde Tårn.
Det var så jag skulle fly, läsa deckare på danska.
Deckare skrivna av den för tidigt döde Dan Turèll.
Dan Turèlls deckare utgår från Vesterbro, Istedgade och de trakterna (även om vi också får röra oss bort mot Kultorvet och Fredriksberg, burgna förstäder, en dansk småstad samt San Fransisco och Malta).
Hjälten är en namnlös journalist som tidigare varit reseledare och jazzmusiker. Författaren jobbade själv som både journalist och musiker.
Det finns många journalister som skrivit och skriver deckare. Några möjligen spännande. Många platta.
Dan Turèll var nog mest av allt poet. Det tror jag gör att hans kriminalberättelser höjer sej långt över genomsnittet, språkets dynamik och exakthet. Knivskarpa observationer, fortfarande aktuella, om livet bland de vanliga människorna och de som lever i utkanten, i marginalen.
Vesterbro. Istedgade. Det är en bisarr värld idag som i går, sedan båtarna slutade lägga till vid Nyhavn, kommer resenärerna, turisterna, mer ofta till Huvudbangården, bor på de många hotellen i det område som Turèll kallade Kvarteret.
Det är en fascinerande blandning. Dildosar och porrbutiker, dygnetruntöppna porrklubbar, norrmän i lusekoftor, svenska turister med rullväskor, affärsmän och prostituerade, slitna människor från världens alla hörn. Grönland och Asien. Turkar. Flera kyrkliga hjälporganisationer trängs bredvid billiga shawarmaställen och Röda Korset, sexbutiker.
Hotellen som var lopp- och horhotell förr är nu korttidsturisternas pittoreska Mecka.
I Turélls Mordböcker blottläggs hela Köpenhamn i sin kalla verklighet, deckarna är underhållande och utan alla påklistrade långa haranger som alltför många kriminalförfattare använder sej av när dom tror sej visa verkligheten. Dan Turèll visste hur verkligheten såg ut, han var i den. Han kunde skildra den.
Det är lätt att hitta till Halmtorvet om man går ut på sidan från Huvudbangården i Köpenhamn. Torget ligger på en parallellgata till Istedgade. Polishuset ligger kvar. Krogarna och barerna har dock förändrats sedan Dan Turèlls åttiotal. Jag översköljs av bakade potatisar och baguetter och tända ljus i sterila miljöer.
Fast... sen svänger jag in på Gasverksvej, och vips, hittar jag rökiga Freddys bar, rökiga Lones bodega och en annan rökig krog som har biljard, en halvtrappa upp. Och vidare bort mot Viktoriagade, där ligger Indus, fd Comet Bar, i böckerna kallat Stjernecaféen och Journalistens stamställe i Mord-böckerna. Jag står på någon sorts helig mark och det är både nu och bak i tiden, tärningar och biljardbollar krockar mot trä, rök och dessa eviga jukeboxar. En sliten kvinna med konstig blick frågar om jag har pengar till cigg.
5 kommentarer :
Kul och bra skrivet. Det där är också mina trakter. Alla de gånger jag inte bodde hos vänner i Köpenhamn tog jag in på ett av de där Istedgade-hotellen. Oftast missionshotell - yes, yes, gott och ont sida vid sida. Ett av de världens minsta rum, och den för jävligaste trånga sängen har jag legat i där, tror det var på Hotel Nabo. Dubbelrummen kan dock rekommenderas.
Samt den überrejäla danska frukosten, varvid man ofta tar ett par mackor med sig ut på stan, till lunchen.
Men krimis läser jag inte. Det räcker med danska "Brottet" i TV som jag följer med den där nitiska tankeinsatsen som ligger lite före...vilket funkar i denna serie som är bättre än Mankell och de andra svenska där ingen gåta går att följa.
Måste ha varit det som folk förr gillade med deckare. För inte kan det vara blodet?
Dan Turèlls deckare är nog framför allt skildringar av livet, miljöerna, människorna, tankesättet, jargongen i Köpenhamn, och främst då Vesterbro, på 70- och 80-talet. Själva deckarintrigen har av vissa puritaner kritiserats, har jag hört.
De har vi aldrig brytt oss om.
Men jag följer brottet,
det får räcka som noir, för mig. (Och är ändå lite mer hemskheter och ruffiga miljöer och spiraltrappor än vad jag önskar mig).
Jag har lyckats missa Brottet. Jag verkar ha något bra framför mej.
Inte förvånande fick tre av skådespelarna den danska motsvarigheten till Emmy (vad den nu heter). Missa något bra vet jag inte. Missa en dålighet, kanske. Men som spänningsrulle och konsthantverk ligger den skyhögt över de svenska motsvarigheterna.
Skicka en kommentar