Har Claes Wahlin verkligen rätt i sin artikel i AB? Står litteraturkritiken i dag lika stark som någonsin förr? Jag undrar verkligen det.
Det är märkvärdigt hur historiska granskningar och översikter över litteraturkritiken under olika tider nästan alltid kommer till slutsatsen att allt står väl till till i den bästa av världar, det finns absolut ingen kris för kritiken. (Det enda undantaget jag erinrar mig är Tomas Forsers Kritik av kritiken, som faktiskt tog upp vad han kallade "tabloidiseringen" som en negativ utveckling för litteraturkritiken.)
Claes Wahlins artikel utgår förstås från en bok han recenserar, Lina Samuelssons "Kritikens ordning", med undertiteln Svenska bokrecensioner 1906, 1956 och 2006. Men han inte bara håller med om bokens tes att det inte har skett något förfall av kritiken, vare sig till omfång eller kvalitet, han rentav förstärker den. Claes Wahlin yppar inte ett ord av kritik mot en institution han själv är en del av, vilket trots allt måste sägas vara förvånande.
Lina Samuelssons val att jämföra årtalen 1906, 1956 och 2006 ter sig egendomligt. Utan att ännu ha tagit del av hennes granskning måste jag säga att det verkar synnerligen svårgenomförbart att jämföra 1906 års kritik med 2006 års. Villkoren är så enormt olika! Hur jämför man nutiden, eller den nära samtiden, med en tid då det varken fanns kvällstidningar, radio, tv eller naturligtvis internet? Jämförelsen måste bli väldigt haltande.
En annnan undran jag har är varför slutåret har satts till 2006. Det enorma genomslaget för sociala medier kom efter det årtalet, men framförallt har stora besparingar skett på kulturredaktionerna under fem-tioårsperioden efter det. Det faktum att Svenska Dagbladet har gjort sig av med en stor del av sin mest kvalificerade kritikerkår måste naturligtvis beaktas, liksom de stillastående eller sjunkande arvodena. (Samtliga kritiker som förhöll sig svala till språkmaterialismen har tvingats sluta på tidningen, så vida jag inte är felunderrättad. Det är en händelse som ser ut som en tanke.)
I den stiltje som i dag råder inom litteratur- och kritikerdebatten sedan den svenska samtidspoesin debatterades i DN sommaren 2010 är Lina Samuelssons bok välkommen, även om den hade varit mer spännande att ta del av om den hade flyttat slutpunkten för granskningen säg, fram till 2012.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Som du väl är inne på, Andreas, så har det hänt något drastiskt de senaste 20 åren. Det skulle vara intressant med en undersökning som kollade upp det.
Sedan kan jag tycka att det som i AB-artikeln kallas "vår tids personfixering" faktiskt ändå är ett symtom på kris för kritiken även om Claes Wahlin verkar ta det med ro.
"Om kritikern är ’drabbad’ av en bok, då förväntas läsaren av recensionen också bli det. Upplevelsen är 2006 det som utgör värderingsgrunden, inte analysen som 1956 eller karaktärsteckningen 1906."
Det där kommer man ju ingen vart med! En subjektiv upplevelse på analysens bekostnad, hur vettigt är det egentligen?
Ja, jag är mån om en intersubjektivitet - till skillnad från ren subjektivitet - där skribenten sätter in i perspektiv och argumenterar för sin sak.
Jag tänker lite på hur det är på litteraturvetenskapen – om vi skulle diskutera en bok och alla bara skulle sitta och vara "drabbade" ... Känns ju helt otänkbart.
Skicka en kommentar