Avslöjande recension av Håkan Sandells nya diktsamling "Gyllene dagar" i Aftonbladet igår. Men avslöjande inte så mycket för författaren Håkan Sandell som för recensenten Hanna Hallgren.
Sandell får sannerligen betalt med ränta för de tjuvnyp han gett OEI-falangen under åren. Men det mest intressanta i recensionen är hur tydligt den visar upp den polarisering vad gäller poesisyn som funnits i Sverige sedan början av 00-talet. Hallgrens oförståelse för Sandells typ av poesi visar sig - inte helt oväntat - vara än större än retrogradistens oförståelse eller snarare avståndstagande inför språkmaterialistiska brusdikter.
"Sandells poesi är lat: den tänker inte. Och det är, menar jag, den största synden när det gäller poesi. För poesins främsta uppgift är att gestalta tänkande, inte att avbilda vare sig tomma eller teatrala gester. Poesi som inte tänker har förverkat sin rätt."
På ett puritaniskt moraliserande och föga fruktbart sätt slår Hallgrens fast att "poesins främsta uppgift är att gestalta tänkandet". Det är i mina ögon en extremt insnävande uppfattning av poesins roll. Hallgren visar därigenom öppet vad många läsare redan har misstänkt, att språkmaterialistisk dikt i första hand är till för att exemplifiera teorier om litteratur och språk. Tänkandet är det enda väsentliga! Denna inställning gör hon sedan till måttstock för alla andra sorters poesi, vilket inte kan annat än leda fel.
Jag varken kan eller vill uttala mig å Sandells vägnar. Men själv skulle jag säga att poesins huvuduppgift är att gestalta livserfarenheter. Det innefattar självklart både känslor, tänkande och allt möjligt annat.
Hallgren gör misstaget att tro att andra typer av dikt än den "tänkande" nöjer sig med att "avbilda /.../ tomma eller teatrala gester". En existentiellt inriktad poesi gör i själva verket motsatsen; den är rösten som tränger fram ur en avgrund för att sjunga sin sång. Ibland målar den upp en ram omkring sig, ibland inte. För mig sysslar poesin över huvud taget inte med avbildning eller mimesis. Jag kan tänka mig att den i större utsträckning gör det för Håkan Sandell.
Slutligen detta ständiga kultursideshackande på outsidern, som enligt tidens myter inte längre existerar:
"Jag förstår inte varför denna poesi är viktig? Varför ska jag - som läsare - ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade 'outsiderns' - ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat".
Det påminner mig om min egen dikt "Det finns inga outsiders" ur Muntliga dikter:
"Det finns inga outsiders säger socialministern".
Här finns ett intressant bonusmaterial: Håkan Sandell intervjuad av Håkan Sandell.
Uppdatering: På W&W:s hemsida råkade jag också se det här materialet: Karolina Ramqvist minglar med maffian.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
8 kommentarer :
"språkmaterialistisk dikt i första hand är till för att exemplifiera teorier om litteratur och språk".
Det där låter fuffens. Kalle Anka lider av generaliserad ångest. Kalle Anka = två ben och näbb. Allt med två ben och näbb = Kalle Anka = generaliserad ångest.
Ditt sätt att vitt och brett prata om SPRÅKMATERIALISMEN leder dig så fint och runt tillbaka precis där ditt argument börjar och slutar.
Ja, vet inte om jag var klar nog här, men får duga.
/V
Men det finns ju helt andra åsikter om Sandells bok också, till exempel här: http://nyababylon.wordpress.com/2009/03/29/gyllene-dagar/
"tjattriga deliriska bilder" låter väl kul!
Vad gäller outsiderbegreppet däremot så har jag väl också haft mina funderingar kring det, i mitt goda gamla korståg "Litteraturen och patriarkatet":
http://vakna.blogspot.com/2006/01/litteraturen-och-patriarkatet.html
Jag reagerade också på Hanna Hallgrens slappa recension. Det är förvånande att den ens släpptes igenom av Aftonbladet, men när det gäller just poesirecensioner tycks det inte finnas något kvalitetskriterium alls för de stora dagstidningarna. Jag har läst högstadieuppsatser som ligger på högre nivå intellektuellt.
Att avfärda en poet med att han är en "vit heterokille" är pinsamt låg nivå. Är man okvalificerad från all samhällskritik om man är vit och hetero? Är man automatiskt disponerad på ett särskilt sätt på grund av etnicitet och sexualitet? Jag tror inte Hallgren är beredd att ta konsekvenserna av denna tankegång.
Att sedan all poesis uppgift är att gestalta tänkande är ju en enormt snäv måttstock. Var inte idén med språkmaterialismen att den skulle representera en demokratisk poesisyn? Ska man döma all poesi efter hur intellektuell den är blir det sannerligen inte mycket kvar.
Nej, den här recensionen var ett riktigt haveri.
Jag tycker egentligen inte det är Hanna Hallgrens åsikter som är problemet - hon är ju kompis med flera av de poeter som Sandell direkt vänder sig till i sina niddikter och det är väl svårt att tänka sig något annat än att hon skulle reagera i affekt. Problemet är att Aftonbladets kulturredaktion inte ser det utan låter henne recensera trots att hon är uppenbart jävig. På liknande sköttes recensionen i Helsingborgs Dagblad.
Vad skall man säga? Låg nivå sa Bill. Pinsamt sa Bull.
När Bruno K Öijer hade uppläsning i Linköping förra veckan sa han att det svenska kulturlivet brukade omnämnas som "ankdam" och "svinstia".
- Själv skulle jag inte ta sådana uttryck i mun mun, sa Bruno. För jag talar aldrig illa om djur.
Skall man skratta eller gråta?
Jakob, ta det lugnt med magistertonen. Vi blir alla överträffade av någon högstadieelev.
Det slår ingen att Hallgren kanske kallar dikten "[avbildande] tomma eller teatrala gester" för att hon tycker att den avbildar tomma och teatrala gester, inte för att hon "gör misstaget att tro" att det är vad "andra typer av dikt" håller på med...?
Jag ber landets högstadieelever uppriktigt om förlåtelse för jämförelsen.
Skicka en kommentar