När Joar Tiberg skriver om en norsk lyrikantologi gör han det på ett sätt som också blir ett inlägg i en tillfälligt avsomnad lyrikdebatt. Han analyserar situationen för den svenska poesin på ett sätt som är giltigt, men också kan sägas ge understöd åt min tes att ett flertal av de ledande språkmaterialisterna sedan ett-två år tillbaks har ändrat sitt skrivsätt och över huvud taget strategierna för sin poesi. Dels har det att göra med det, förstår jag nu efteråt, väldigt stora inflytande som Lars Noréns Dagböcker har fått. Men det handlar också om att strävan mot ett mer personligt tilltal blivit en nödvändig utveckling för att komma ur en ganska låst poetisk situation. Det som vi ser nu är att poesin försöker återta förlorad mark inom det närmast övergivna utrymmet för existentiella utsagor.
”Här är min röst, säger dikten, oavsett om den handlar om ett språkknådande och jaglöst textuniversum eller om mer biografiskt berättande dikt med jaget som prisma för de stora samhällsskeendena: Här talar jag!”
Det här är välformulerat, och ett sätt av Joar Tiberg att visa upp en gryende pluralism inom det poetiska fältet, efter den närmast totala dominansen för konceptuell eller språkmaterialistisk poesi som varat i ett drygt decennium. (Ett alldeles för långt decennium, säg 1998-2008.)
Men lägg märke till en sak: uttrycket ”språkknådande” som används här är ett så kallat noa-ord, det vill säga ett ersättningsord. Joar Tiberg använder det i stället för det förhatliga ordet ”språkmaterialism” som fortfarande inte får nämnas; såret att bli anklagad för att vara en sådan sitter nämligen fortfarande alltför djupt, och det är som att Joar Tiberg också av någon slags pietet undviker att använda det.
Jag lade första gången märke till uttrycket (med variationer) ”språkknådande” i Lyrikvännen nr 2/10, som alltså var det omdiskuterade ”00-talsnumret”. Oscar Nilsson Tornborg skriver där i sin essä Poesins skugga om tio personligt utvalda favoritdiktsamlingar från det gångna decenniet. Här ett stilprov, som också visar den smakmässiga inriktningen, som väl inte är ägnad att förvåna någon:
”Poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg blev tidigt något av en centralgestalt i sin generation. Dels därför att hennes debutdiktsamling Friktion visade att den svenska poesin fått en poet som var ännu mer kompromisslöst konceptuell och språkknådande [min kursivering] än den i det avseendet ganska beskedlige Fredrik Nyberg”.
Uttrycket språkknådning återkom sedan på flera ställen i tidskriftsnumret, medan det tycktes vara tabu att nämna ”språkmaterialismen” (Annina Rabe vågade dock göra det i sin artikel Poetiska bataljer, det var väl ofrånkomligt).
Hur beskriver då Joar Tiberg situationen för den svenska poesin, i samband med att han recenserar en norsk antologi med världslitteraturens poeter?
Jo, så här:
”Jag tänker att den här sortens projekt kan få sin tid nu, efter de konceptuella åkningarna, som i hög grad präglade inledningen på seklet, kommer rösterna, de personliga tilltalen, och de kommer i kör, en sorts buketter, där själva tillsammansheten ger ett komplett annorlunda tilltal än rösterna hade gjort var och en för sig.”
Det resonemanget äger, som jag redan sagt, sin giltighet. Och det sägs paradoxalt nog i ett land som det svenska där utgivningen av poesiantologier i princip har upphört, utom vad gäller nätbaserad poesi.
Joar Tiberg visar entusiasm för det norska exemplet, men det går också att läsa hans text – genom kontrastverkan – som att han har en medvetenhet om den svenska poesins svåra situation just nu. Som insider ser jag honom som medskyldig till det predikament den svenska poesin befinner sig, som långvarigt ickekommunikativ och genomakademiserad. Han skissar också upp några utvägar ur den låsta situationen med tillgång till det norska exemplet. Jag tror definitivt att läget i den norska poesin är ett annat och friare, men jag har otillräckliga kunskaper om det. I Sverige ges det varken ut antologier med världslitteraturens poeter eller våra egna samtidspoeter – nog är det ett svaghetstecken? En vetskap om att den aktuella poesin inte håller måttet, ser jag som grundläggande, men det är nog en kunskap som måste värka fram.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
12 kommentarer :
Språkknådning är en term som Öyvind Fahlström använder i sitt manifest för konkret poesi. Det är den historiska kopplingen som skribenterna troligen vill göra. De vill skriva in sig i en tradition,.
Mm, jag konstaterar att Jesper Olsson (OEI) också använder sig av uttrycket språkknådning. Tack för din kommentar. Användningen får i såna fall två effekter: 1) man ansluter till en tradition 2) man distanserar sig samtidigt, utan att göra nån affär av det, från ordet "språkmaterialism". Ett lämpligt ord erbjuder sig i stället.
"Joar Tiberg använder det i stället för det förhatliga ordet ”språkmaterialism” som fortfarande inte får nämnas; såret att bli anklagad för att vara en sådan sitter nämligen fortfarande alltför djupt, och det är som att Joar Tiberg också av någon slags pietet undviker att använda det."
Jag tror säkert att det får nämnas, och särskilt djupt är nog inte heller såret, däremot betecknar ordet "språkmaterialism" fortfarande ingenting. Varken en stil, ett sätt att skriva eller någon som helst enhetlig grupp. Det har nästan uteslutande använts slarvigt och nedsättande. Som du själv skriver, Andreas, har man "anklagats" för att vara en sådan. Man skulle nästan kunna tro att du försäger dig, att du avslöjar dina egentliga motiv med användandet av ordet. Ingen annan har väl som du tjatat om "språkmaterialism". Kanske kan du ägna det kommande decenniet åt något mer konstruktivt?
Jag skriver ironiskt (eller möjligen självironiskt?) att folk har "anklagats" för att vara språkmaterialister. Detta eftersom de tydligen tar det som en anklagelse, ovisst varför.
Om du inte kan se att jag håller på med en hel del annat redan detta decennium så kan jag inte hjälpa dig...
För övrigt är väl inte termen "språkmaterialism" vare sig mer eller mindre exakt än andra litterära termer. (Hur exakt är egentligen termen romantik?)
Känns som vi har varit igenom detta förut.
P.S. För mig är ordet ett analysredskap bland andra när jag skriver om svensk samtidspoesi. Men nu blir jag nyfiken: Varför är DU så engagerad i frågan, Leonard?
Jag är också nyfiken, Leonard. Du dyker alltid upp är Andreas skriver något i detta ämne ... Aldrig annars. Hur kommer det sig?
För övrigt ville inte Joar Tiberg bli facebookkompis med mig, trots att vi hade så mycket tomrum gemensamt i våra senaste böcker.
Annars tycker jag att Tiberg gör helt rätt i att inte använda ordet språkmaterialism i den där texten. Han skriver ju inte om mig.
Det är förstås rörande att ni bryr er om mina motiv, och vem är jag egentligen och varför osv. Tyvärr finns det ingen konspiration bakom, inte heller är jag någon förorättad "språkmaterialist", bara någon som råkar läsa bloggen och emellanåt slänger in en kommentar när jag tycker att argumentationen blir alltför vulgär, vilket den ofta blir när Björsten skriver om samtidspoesi (Helena, jag får väl ursäkta mina uteblivna kommentarer till dina blogginlägg med att du antingen skriver för oförargligt eller är lättare att hålla med).
"Detta eftersom de tydligen tar det som en anklagelse, ovisst varför."
Möjligen för att begreppet "språkmaterialism" är 100% pejorativt. Det saknar egentlig funktion utöver hånet. Stå då för det, och kom inte med debila jämförelser med ett begrepp som "romantik", som har en verklig teoretisk underbyggnad, en tydlig substans såväl historiskt som i samtiden. "Språkmaterialismen" har överhuvudtaget aldrig definierats, och begrepp som inte definieras är inte värda att användas.
Dessvärre har det här blivit en principfråga för dig, Andreas. Långt efter att nonsensordet "språkmaterialism" är bortglömt kommer du att fortsätta älta det, och skriva onyanserade blogginlägg om saken. Men någon gång tycker man ändå att du borde kunna släppa sargen.
Andreas, ja, en tydlig trend är att de som skrivit den mest hårdföra konceptuella poesin letar nya uttryck.
Den där poesin var programmatisk, om än en skola, och de flesta går igenom det programmatiska som en fas i sitt skapande. En tes, såklart.
För dessa poeter kommer väl en brytningstid, och en prövotid. Skolan är slut, och kamraterna måste skingras. Utanför klassrummet är det ensamt och svårt. Själv måste man tänka, och vrida det stränga ögat inåt, mot programmets axiom. Vilka idéer om poesi är mina egna? Hur skriver jag egentligen poesi?
Ska bli spännande att se vilka som kommer ut på andra sidan som poeter i egen rätt, vilka som faller bort, och vilka som kommer att ta sig vidare genom att revoltera. Spännande!
Tycker som du att Anna Hallberg har kommit en bit på vägen. Bläddrade lite i hennes senaste, och ser en del som jag gillar. Ett temperament, bland annat. Ska läsa den och recensera den mot slutet av januari.
Helena : ) skrattar trots att jag är matt av en magåkomma.
leonard, då är det skönt att veta att du kommer att finnas där, alltid redo att komma med exakt samma invändningar.
Ja, jag håller med Gunnar – det är en fin bild på något sätt: Andreas som klamrar sig fast vid sargen och Leonard som troget står på andra sidan och hojtar "släpp!"
Nu är det ju inte hockey vi håller på med... Jag har personligen utvecklat mitt skrivsätt och mina analyser sedan "språkmaterialismdebatten" 2004-2005. Om Leonard inte förmår gå vidare är det hans problem.
Jag själv har förändrats, den litteratur jag bevakar håller på att förändras... det enda som inte förändras är Leonard, som fortsätter att slå ner på alla användningar av ordet "språkmaterialism".
Jag kan inte låta bli att se det som att jag träffat bara alltför rätt i mina kritiska artiklar.
Skicka en kommentar