Poesins behov av utopier, del III

Och här kommer det till ett tillfälligt slut (poesin slutar aldrig).

Den religiösa vägen för poesin. Kanske måste man tiga om den. Den erotiska vägen för poesin. Kanske kan man bara befinna sig mitt på den, i kärlekens hjärta, för att kunna sjunga den fram. Jag har försökt göra det många gånger. Det är ingen hemlighet att två älskande kan resa ett tält av gemenskap, lidelse och försystring mitt i den blåsiga stora världens enformiga lidande väsensbuller. Att göra sig liten vid den andres bröst, är då vad allt går ut på. Om det inte är att få vara stor och äga den andres litenhet, ta emot den andre, som allting gäller. Jag vet att detta är ett mysterium men alltför få svenska diktare går in i det.

Den ryska diktarinnan Tatjana Voltskaja har gått in i detta alternativa universum, och nära på stannat där. Den svenska översättningsvolymen Tröstdroppar (Ellerströms, 2009) är ett uttryck för det. (Och ja, här bryter jag symmetrin och löftet inför detta essäskrivande genom att ta upp en ett år gammal diktutgåva – men den är ändå så värdefull och unik i sitt slag i den svenskspråkiga lyrikvärlden, som den nu genom översättningen tillhör.)

Inte ens i den ryska miljön är hennes poesi av ett helt vanligt slag även om hon har en krets omkring sig och tillhör den ”petersburgska” poetiska skolan, enligt Elena Samuelsons efterord. Så här har Tatjana Voltskaja (f. –60) själv sagt om den dominerande samtida kulturen:
”Postmodernismen är en montage- och kompilationskultur som slätar ut och river ner stilistiska skikt”. Hur mycket mer skulle då inte samma sak kunna sägas om språkmaterialismen!
”Själv definierar Voltskaja sin syn på diktningen som ’arkaisk’, och religiösa motiv som på nytt blivit ett karaktäristiskt drag i den moderna ryska litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet, är ett av de viktigaste elementen i hennes lyrik” (ur efterordet). Det erotiskt-sinnliga smälter så när samman med det religiösa motivet i många av Voltskajas dikter och då är de enligt min mening som vackrast. Här slutet på en dikt ur diktsviten ”Murar” i Bengt och Elena Samuelsons tolkning:

Två människor,
som famnar varandra,
formar en sfär – ett kröningsäpple.
Konungariken kan gå under,
men denna är omöjlig att sönderdela,
ty den bär spiran i sig innesluten.

Låt mig tillägga bara: Jag vet att denna dikt är sann, ty jag har levt den.