Bygdeböcker och badkarslitteratur

Härförleden höll jag ett föredrag hos berättarklubben Piggvaren i Limhamn. Då fick jag 23 tulpaner som jag nu tänker skänka till de som förtjänar dem, eftersom jag är allergisk.

Men först lite om hembygdsböcker:

Förra veckan framträdde jag med en enkel uppläsningsshow på Pumphuset (restaurang, konsthall, museum) i Borstahusen, fiskeläget utanför Landskrona. Bara några hundra meter från mitt föräldrahem, alldeles vid Öresund.

Showen var en sorts uppföljare till publiksuccéen jag hade för några år sedan. Då fick jag Åke Jönssons tegelsten Borstahusen i gåva. Den gav jag bort, eftersom jag redan hade ett recensionsexemplar av den välskrivna historieboken om fiskeläget som uppstod då bröderna Borste bråkade om en kvinna, hamnade i onåd och flyttade sina bopålar ett femtiotal meter, eller så. Borstahusen, således.

Den här gången tackade jag nej till ytterligare ett exemplar av Åkes bok och fick istället två verk.

Vad vore livet utan döve Frans sillasoppa är en spiralbunden (!) kokbok (från lejet) med överlägset flest recept på sill, andraplatsen besitter ålen medan torsken och stenbiten får dela på tredjeplatsen. En trevlig bok men inget för badkaret (eller för den fisknojige).

Landskrona museums antikvarie Elisabeth Lundin har sammanställt brevväxling mellan sjökaptenen Gustaf Andersson och hans hustru Johanna, slutet av 1800-talet. Detta blandat med kapten Gustafs skeppsdagböcker ger en intressant och personlig historieskrivning med den spännande titeln Älskade Kyssenos!, men för stor tung och otymplig för badkaret.

Per Planhammars massiva Efter honom, syndafloden (om Jack Kerouac) är ett badgränsfall. Men eftersom det är en så bra och fängslande bok, och badkaret är det enda stället där jag får ordentlig läsro, fick den följa med. Per Planhammar skriver så att man vet att det är precis såhär det måste skrivas. Det finns inget annat sätt. Det är en verkligt fin bok. Det rena och lätta språk, det luftiga, som Per Planhammar har gjort till sitt imponerar verkligen. Och tyngden ändå. Jag går in där, känner lukten, känner (och känner igen) storhetstankarna, plöfsigheten, svullnaden, paranoian, hela alkisbeteendet, och allt det andra, allt som inte gör Jack Kerouac till hjälte eller skitstövel, människa bara.
Efter honom, syndafloden får elva tulpaner.

Men ändå. Anledningen till att jag är så vattenskrynklig nu heter David Bezmozgis och hans novellsamling Natasha. Det är så storartat och enkelt och svårt och fantastiskt. Att komma till Toronto från ett sovjetiskt Riga, att vara barn, tonåring. Att vara vuxen, villrådig, nästan språklös. Att vara jude. Att vara rolig. Att skriva exakt exakt det som ska skrivas. Det gamla klassiska: att roa och oroa.
Natasha får de andra tolv tulpanerna.