Det här är en viktig bok, som jag för närvarande befinner mig mitt inne i. Cykelbudet av Anders Teglund. Det är skillnad på samhällskritik i teoretisk form (ofta stendött såvida man inte med hull och hår köper författarens utgångspunkter) och så att säga deltagande, aktiv form, där samhällskritiken växer ur ett skeende som författaren återger, där han själv är en medagerande. Och detta har inte i första hand med solidaritet att göra, även om en solidaritet ofta kommer ur gemensamma upplevelser av prekariatets villkor, utan i första hand med det rent inomkonstnärliga, närvaron blir större, omätbart mycket större som Tors torn (två höga byggnader i Stockholm) jämfört med en- eller tvåplansvillor.
I Foodora-budens situation – Anders Teglund jobbar som en sådan medan hans frilansande musikerliv lönar sig allt sämre under corona-pandemin – finns så mycket jag känner igen: Hur man lär sig att skämmas för sin uniform, hur man blir osynlig bland sina medmänniskor som man möter på staden, hur den gör en till en helt annan lågstatusmänniska, präglad av sitt yrke.
Jag minns när jag skulle på ett möte om samarbete mellan Romantiska förbundet och ett bokförlag, hur jag på grund av mitt schema inte hade någon chans att byta om till civila kläder efter jobbet. Rolf på Romantiska förbundet sa att man ska ha respekt för uniformen, att det snarare var positivt att man var arbetsklädd, därför att det visade att man var hårt arbetande och engagerad. Verkligheten var att våra tilltänkta samarbetspartners försvann springande sedan de sett mig, som Romantiska förbundets ordförande, i SL-uniform. Aldrig hörde vi av det bokförlaget mer, som tidigare varit så pass positiva till samarbete. Denna upplevelse har lärt mig en hel del om lågstatussituationer och förväxlingstragedier. De trodde att all min skaparkraft desavouerades av att jag jobbade i ett arbetaryrke, så fel de kunde ha.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar