Det är ett intressant författarskap som Trombone och översättaren Jonas Rasmussen nu tar sig an, i och med att de ger ut norrmannen Rune Chrisriansens debutdiktsamling från 1986, Där tågen lämnar havet.
Rune Christiansens dikter är samtidigt både öppna och lite hemliga, i en tilldragande blandning. Just som det står i efterordet rör det sig om en ”ung mans bekännelser”. 22 år var RC när boken skrevs och det är klart att det någonstans syns.
Det vilar en lite sorgsen högtidlighet över flera av dikterna, en naiv sorgsenhet, som om man nyss upplevt och förstått livets allmänna jävlighet. Vad gör man då? Jo, man sträcker upp händerna, känner på stillheten ovan molnen, och kastar sig ut i ett språng mot metaforernas bildled, bara för att se om de bär.
Sådant kan vara befriande och RC gör det till något av ”sin grej”. Och plötsligt ligger landet konstlöst och välkomnande framför dig.
Dagarna och natten
Och på natten har
det regnat.
Oktober, jag vet
inte.
Gatorna, fabriken.
Hjärtat ljudlöst
i bröstfickan.
Jag träffar henne,
på biblioteket
eller på tricken,
varsomhelst.
Vi dricker våra
glas, älskar,
sover.
Allt det
nödvändiga.
Det där var ju en
ovanligt resonlig dikt av Rune Christiansen. Eller begär den helt enkelt en
utopi till varje natts dröm, varje natts fysiska kärlek?
Fotnot: Rune
Christiansen (f- 63), norsk poet, har givut ut tolv diktsamlingar och nio
romaner.
.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar