När jag går igenom Peter Lindforss efterlämnade dikter – som jag just nu har skäl att göra – är det några saker som slår mig. Hur nytt material hela tiden dyker upp ur tidens skrymslen, ur hemliga gömmor. Det är kanske normalt för en diktare, att han prånglar ut sina texter var än han kommer åt, och då blir det också svårare att hitta dem i ett senare stadium, då det handlar om att koncentrera, samla ihop igen snarare än att sprida ut.
Dala-Demokraten var ett sådant forum för Peter. Ett oväntat forum för dagspolitiska
dikter. Ett annat forum var norska Flamme forlag. Där fick han någon slags
kontakt som gick på djupet, en redaktör som trodde på honom fast en del av det
han skickade i mina ögon var mer än lovligt blekt. Lite tomgång under
lejonklon. En sådan uppbackning går inte att undkomma för en poet, man måste ge
ett gensvar, må det bära eller brista. En del okänt material finns säkert också
i kompisars vård, jag kan inte klandra dem om de låter dikterna gå under radarn
och inte berättar om deras existens då en dikt från Peter är en gåva man mottagit
och kanske gärna vill behålla ostörd. Men i stort sett är vi som har glädjen
och dessutom speciella skäl till att titta på Peters efterlämnade dikter
lyckligt lottade vad gäller tillgången på material.
Han insåg själv att allt inte höll måttet. I ett brev från honom som jag
hittade i min dator efter nästan tio år påstod han att en del av det han
skrivit var fyllesnack, inte poesi. Det gör ont att göra sådana medgivanden men
det sätter också den bästa delen av hans verk i relief. Detta hade han att
kämpa emot och detta lyckades han med. Peter befann sig långt borta från
pseudodebatter, han var sin egen motsägelse och sin egen pågående debatt,
stående i köket i Filadelfiakyrkan. Han hade behövt minst ett stipendium från
Författarförbundet för att komma på fötter, men han var skyldig dem tjugo år av
medlemsavgifter så den vägen var stängd. Men något lämnade han efter sig, mod,
envishet, en vinets grandezza. Förutom kanske tvåhundra opublicerade dikter.
*
Han sa själv att det fanns i stort sett två poeter han beundrade och
ständigt vurmade för. Det var T. S. Eliot och Bruno K. Öijer. (Om hans
förhållande till Leonard Cohen behöver inte mer ordas.) Men Peter kunde ofta
förvåna, i detta fall genom uttalandet att han alltid skulle stödja den Anna
Hallberg som gav ut Colloseum, Kolloseum. Han fann något mänskligt gripande i
åtminstone rader i den. Här får man ge honom credit för hans förmåga att ge
credit åt de mest olikartade röster, när anden låg på. Storsint och argsint på
en och samma gång. Han levde genom sitt temperament, så väl eller illa han nu
kunde leva mot slutet. Norska Flamme forlag gav honom själv den credit han var
värd.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar