2022-09-14

Athena Farrokhzad, Åsnans år (Bonniers 2022)

Aisopos möter Marx i denna bok och mötet regisseras av författarinnan. Fabeln - som det ju är frågan om  - börjar med inköpet av en åsnefigurin på loppis och slutar med det mest personliga och brännbara i frågor kring liv och död och livet efter detta. Underavdelning bland livsfrågorna: exilens villkor framförallt.

Jag har ofta funnit Athena Farrokhzads dikter för pekpinnemässiga, som om de var uttryck för en ideologi mer än något annat.

Hennes omsusade debut med Vitsvit (2013) var konceptuell på ett i längden påfrestande sätt, vem orkar läsa en hel bok där texten är satt i vitt mot svarta textremsor? (Jag har naturligtvis läst den, liksom jag läst uppföljaren I rörelse och delar av Trado.) Jag tycker hela arbetssättet tar bort något av texternas berörande ämne, hennes egna familjemedlemmars sätt att hantera exilen och det främlingskap de kunnat uppleva i Sverige.

Nu är det dags för en ny bok av henne, Åsnans år, som givetvis får förstadagsrecensioner och beledsagande intervju. Så är ju hon också en enkvinnas maktfaktor i svenskt litteraturliv som mångårig lärare vid Biskops-Arnös författarskola och nyutsedd ansvarig för litteraturscenen vid Kulturhuset i Stockholm.

Men det här är något annat än de tidigare böckerna. Hon utgår från ett ”lågt” ämne (åsnan, inte lika fin som hästen). Fokuset på åsnan, som blir en sinnebild för proletariatet och arbetarklassen, befriar hennes dikt och gör den till en mångdimensionell resa, där hennes eget vardagsliv med barnen och hennes älskade ger en självklar närvaro åt raderna.

 

                Åh djurvärldens proletär                                                                                               

                hur många gånger din vikt har du burit

                Allt mervärde du ger upphov till

                och allt löje du får i gengäld

                När piskan inte viner dinglar moroten

                som en ouppnåelig belöning

                och hästens jämlike blir du aldrig

                Vilket öde för ett kreatur

                Jag kan ta dina korgar nu

                                                                           

                     

Den marxistiska analysen är (som synes) oförändrad hos Farrokhzad men klangen är annorlunda. Massdemonstrationerna får vänta medan författarinnan gräver sig ner bland fakta och mytologier kring åsnan som djur med diverse konnotationer. 

Den nya, i mitt tycke, något försonliga tonen öppnar för en torr humor, lyfter medmänsklighet och även med-djurlikhet när hon lever sig in i åsnans öde som arbetsdjur genom seklerna.

Kommunismen vilar tung över vissa rader men det kan den ju få göra, säger jag som röstar vänster om mitten. Låt vara att vissa formuleringar gör mig tveksam till deras poetiska uttryckskraft. Man kan lika väl säga att matlagning tar en stor plats i boken och ingredienserna får en symbolisk karaktär. De styckena finner jag mycket sympatiska. Kärlek och omsorg finner sin plats i boken. 

Inga kommentarer :