Dagar i Aten (2)

Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.

Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.

Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.

På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i en sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.

Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.

Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.

Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.

Festivalpoeter gör skillnad?

Martin Aagård skriver i AB att det (i princip) var argusscenen som gjorde Hultsfredsfestivalen framgångsrik, och hittar "ett chockerande samband" med dagens Peace and Love-festival!
Read all about it

Kärlek och passion

Jag medverkar med två erotiskt-romantiska dikter i senaste numret av tidskriften Komma.

Utgrävningar i restaurang Prinsens källare

Det var Therese som började prata om 80-talet och restaurang Prinsen, efter att ha sett den där dokumentären på K Special om Mare Kandre. Sen såg jag programmet själv på SVT Play och konstaterade att det var på sin höjd några sekunder med bilder ifrån Prinsen. Men Prinsens källare är också en del av mitt 80-tal. Jag minns sammanträden i källaren där Karl Vennberg presiderade i akt och mening att dela ut Prinsens lyrikpris. Jag minns naturligtvis också mer alkoholstinna tillställningar med vänner som Per Planhammar, Kennet Klemets och Helena Looft. Och jag minns att jag förgäves försökte bli vuxen under den här tiden, men genom litteraturen tyckte jag mig finna en väg ut ur mitt unkna studentrum, den samtidigt romantiska och nersupna vägen.

Sedan läste jag i tidningen att källaren nu hade nyöppnat under namnet Brut Bar, och blivit någon slags champagnebar. Allt det där lät ju mycket 80-tal på sätt och vis. Så jag gjorde ett snabbt återbesök, krogpersonalen satt och åt mat för sig själva, krögaren kom fram till mig när jag ville prata om källaren och han berättade att de hade sänkt golvet 30 centimeter och därigenom fått högre i tak. Ett väldigt vackert nylagt golv för övrigt. Det kändes som att det hade startats en utgrävning bland mina minnen. Man hade grävt sig en centimeter ner för varje år som gått sedan jag fyllt 20.

Jag stod snett utanför under 80-talet, långsamt på väg in, det mesta i vuxenvärlden var – som vanligt – alltför materialistiskt, karriärinriktat, efemärt och snålt för mig. Jag sökte det kompromisslösa, det kärleksfulla, det som var värt att leva eller dö för. Det andliga, det som levde på sin höjd på nåder i en börsmäklares ficka. Men som samtidigt hade hela rymden över sig och som kunde bryta sig lös någon natt emellanåt. Och den musik jag lyssnade på när jag inte lyssnade på överlevande pop-, rock- eller punkband från 60- och 70-talen var en del tidstypiska 80-talsband som de flesta verkar ha förträngt var en del av den tiden. För mig handlade det om musik som var en motrörelse mot yuppieväldet, och som dansade på dess grav (eftersom yuppien var själsligt död) men som samtidigt ändå hade den där champagneyran i sig som var utmärkande för 80-talet.

The Armoury Show var en slags supergrupp från den tiden, jag har en vinylplatta med dem hemma som jag inte kan spela eftersom min vinylspelare är trasig. Arenarock som aldrig blev stor, och som har en oförutsägbar, exploderande värme. Bland medlemmarna märks sångaren Richard Jobson (ex-Skids) och gitarristen John McGeoch (Magazine, PiL, Siouxsie and the Banshees). Annars minns jag med glädje tidiga Spandau Ballet, Ultravox och Psychedelic Furs. Här en live-version av ”Higher than the World” med Armoury Show.

He lifted me ahigh
Higher than the World…

Release för nya Hjärnstorm

Hjärnstorm är en av våra äldsta och fortfarande vitala kulturtidskrifter (grundad 1978, samma år som Aurora...). Det nya numret innehåller bland mycket annat en artikel av mig, där jag analyserar en dikt av Charles Bukowski, ”dubbelmackan”, på engelska ”the sandwich” (övers. Einar Heckscher). Jag tycker det är en på sitt sätt fantastisk dikt, och min förhoppning är att kunna visa på det djup som finns hos den till synes ”enkle” Bukowski.

Numret innehåller också originallyrik av Einar Heckscher, ett större material kring Fernando Pessoa med mera med mera.

I kväll blir det releaseparty för det nya tidskriftsnumret på Kulturhusets terrass, Einar kommer att medverka med nyskrivna dikter. (Och jag konstaterar att jag själv tyvärr kommer att missa evenemanget p.g.a. andra åtaganden.)

Einar Heckscher finns med på min lista – jo, det existerar en sådan – över de bästa svenska estradpoeterna, liksom för övrigt också Henrik Franzén. Just dessa två män har en hel del gemensamt; de har bägge arbetat med att levandegöra Charles Bukowskis litteratur för en svensk publik, Einar H. som översättare, Henrik Franzén som uppläsare (och arrangör av en minneskväll på Mosebacke).

Bägge har också gjort sina i mitt tycke bästa framträdanden i ett samspel med musiker, kanske för att de har ett förflutet som just musiker bägge två.
Det finns poeter som uppträder med musiker och aldrig kommer helt till sin rätt i den omgivningen, orden dränks av musiken.
Så inte med Einar eller Henrik; de har den där förmågan att läsa rytmiskt synkoperat, ibland i takt, ibland i otakt med musiken, så att orden bärs fram just på bästa sätt; poeten tar plats och träder tillbaka om vartannat; ibland hinner han bara göra instick där utrymmet tillfälligt uppstår. Ett sådant sätt att läsa kräver lyssnande musiker, intuition och intelligens hos alla medverkande, förmågan att lyssna på varandras fraser och så att säga bolla tillbaks, ibland blixtsnabbt. Det finns inget statiskt över en sådan läsning, samspelet och improvisationen gör att där finns en oavbruten nerv.
Vet inte hur det blir ikväll, det blir förmodligen bra, även om Einar är solo just under sin läsning. Många andra medverkar under kvällen.

Dagar i Aten (1)

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

Raderna

This is my life
not your life
You take it away from me
but I take it back from you

Essie James

Döden som en patafysisk händelse - eller Mats B. har gått bort

Var det inte en väldigt egendomlig dödsruna som DN publicerade för någon vecka sedan (29/5), över den nyligen bortgångne konstkritikern, curatorn med mera, Mats B?
Jag pratar inte om den officiella dödsrunan, utom om den betydligt mer personligt hållna minnesteckningen, signerad konstnären och förläggaren Leif Eriksson.
Jag förstår att Mats B. var en väldigt speciell person, i hög grad hängiven patafysiken och Fluxus-rörelsen under sin levnad, och vem är jag att ifrågasätta teckningen av en sådan person, av någon som antagligen kände honom väl?
Ändå tycker jag det känns makabert att avsluta minnesordet på följande sätt:
”Om Mats B:s patafysiska frånfälle kan man travestera det citat av Gertrude Stein han använt för den 2 april 2009 i kalendern ’Ditt om Datt 2009’, ’Poor man he died one day too late!’”
Döden blir här till en anekdot bland andra, knappt ens det. Och hur kan man skriva, med Gertrude Steins ord, att han dog en dag för sent?

Kanske är det, trots mina dubier, någonstans passande för Mats B., som bland annat givit ut boken Förra seklets kulturhistorier.
Den innehåller hundra korta anekdoter – en för varje år under det förra seklet – kring kända eller något mindre kända svenska kulturpersonligheter. Historierna är antingen väldigt roliga eller helt poänglösa, och just därigenom ändå paradoxalt underhållande. De uppvisar extrema eller måhända utmärkande drag hos sina huvudpersoner, som storhetsvansinne, genialitet eller ren dumhet – eller allt detta i en blandning som ofta är svår att reda ut. I vilken mån de speglar något större i sin samtid är svårt att svara på, det varierar nog från fall till fall.

Boken bjuder på ögonblicksbilder av svenskt kulturlivs mer udda sidor, alltifrån August Strindberg (1900) till Jan Guillou (1999). Även Mare Kandre (1998) finns med på ett hörn; egentligen hade det känts skönare om boken hade slutat där, men givetvis ska boken sluta som den började med en av de mer kaxiga litterära giganterna, åtminstone Strindberg var och är ju det, Guillou är bara värd en suck numera.
En av de finaste miniatyranekdoterna, som ligger som ett slags intro, handlar om Mats B. själv. Han citerar nämligen Joseph Beuys som vid ett tillfälle under 1982 tydligen fällde kommentaren: ”Hier kommt Mats B. Er ist ein sehr intelligentischer Kunstkritiker aus Schweden.” Ett finfint eftermäle, eller hur?

Uppdatering: En längre och delvis annorlunda version av Leif Erikssons minnesord i DN finns publicerad på Bo Cavefors hemsida.

Aforismer om estradpoesi och uppenbar litteratur

Bokstäverna står där på boksidan. Men de stannar inte där. Naturligtvis.

En bokpoet i allmän mening är en poet som ger ut böcker och det är alltid oerhört välkommet att dikterna blir tillgängliga mer än som till exempel ljudvågor i rummet. Men en ”bokpoet” i negativ, snäv mening är någon som nöjer sig med att låta orden verka i två dimensioner. Det är fullkomligt otillräckligt. Bokstäver utsmetade på en sida – är det allt? Nej, sannerligen inte.
Orden är avtryck av författarens vision; för läsaren är de något som verkar inåt, i en själslig rymd. Därmed verkar de – och har sin huvudsakliga uppgift – i en sfär som redan har lättat från papperet. Jag räknar till minst fyra dimensioner. Estradpoeten försöker levandegöra dessa i sin kropp, sin röst, sin närvaro.

Evigheten friköper tidens slavar. Det är konstens uppgift.

Svårigheten består i att upphäva det som verkar så svårt, få det att sväva.

En poet behöver inte vara extrovert; det räcker med att han är.

Listan över framstående poeter visar sig bestå av jokrar; de kan verka i ett flertal dimensioner, anta olika egenskaper, uppfånga olika register. Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson, Johan Nordbeck.

När man talar om poesi/litteratur i det utvidgade fältet menar man nästan alltid textens blott materiella uppenbarelseform. Arkivet som litteratur till exempel. Den icke som litteratur avsedda textens litteraritet. Detta är ett oerhört förenklat betraktelsesätt. Litteratur i det utvidgade fältet handlar om dikt som utvidgar sig inåt och utåt. En slags andning. Hur den blåser in ande i det stelnade och redan avdöda samhällets mänskligt-materiella avlagringar.