Peter Lindforss uppmärksammad

Populär poesi recenserar Peter Lindforss diktsamling Det finns mer i sitt senaste nummer.

En randanmärkning bara: hans debutbok heter "Vykort från sjuttiotalet", ingenting annat.

Om jag skulle säga något (kortfattat) om Peter Lindforss författarskap just nu skulle jag säga någonting om en skitigt realistisk undergroundromantik. Rolf Zandén tar i stället fasta på draget av lärodikt, som också finns där.
Det är intressant hur man kan tolka och resonera kring dikter!

...

Här finns mer info om boken och här finns det längsta och kanske också mest genomarbetade jag skrivit om Peter Lindforss hittills, det var nog tänkt som en understreckare i SvD egentligen.

Sent om Athena Farrokhzad

Jag har varit medlem i ett extremvänsterparti (RS) mellan 2001-2003. Jag deltog också i vad som senare kom att kallas för Göteborgskravallerna 2001, fast för mig var det välorganiserade massdemonstrationer, fram till en viss punkt i skeendet. Det där är ingen hemlighet, jag har skrivit om det tidigare. Men jag har aldrig varit i närheten av den våldsromantik som Athena Farrokhzad uttrycker i sitt beramade sommarprogram (21.7). Se också intervjun med Athena på Rummets hemsida, där finns en del vettiga invändningar i kommentarsfälten.

Men mitt huvudproblem med Athena ligger inte på det politiska planet, det ligger i att hon inte är någon riktigt bra poet.

Under tidens yta – ett spännande urval

Jonas Ellerströms ”annorlunda svenska poesihistoria”, Under tidens yta, är en härlig bok för den som är det minsta intresserad av svensk poesis dolda skatter (jo det finns sådana). Ellerström skriver i förordet att det här inte är tänkt som en antologi, men det är väl ändå just en sådan det har blivit, en alternativ kanon, utan pliktskyldiga redovisningar, där allting ska bygga på lust och upptäckarglädje.

De publicerade och kommenterade poeterna (Ellerström skriver en personlig text till varje av honom utvald dikt) från början av förra seklet är – med undantag för Ivar Conradson – relativt obekanta för mig. Mot mitten av seklet blir bekantskaperna flera. Alla författarskap är ju inte heller bortglömda, i alla fall inte av alla! Bland de här ”återupptäckta” poeterna har t.ex. Ebba Lindqvist och Lars Hasselblad (en av mina favoritpoeter) varit publicerade i tidskriften Aurora i modern tid.

Några av de mest inspirerande ”fynden” är författarskapen från 50- och 60-talet, där Ellerström har gjort flera lyckade nedslag. Dikterna av Filippa Rolf och Irmelin Sandman Lilius ger t.ex. mersmak. Över huvud taget är de kvinnliga författarna i majoritet i Ellerströms urval, som för övrigt har en kvalitetsprägel. Det är inte så mycket udda krumelurer representerade utan mer orättvist undanskymda författarskap, som den litterära historieskrivningen på det hela taget förbigått. Det officiella poesisverige i samarbete med universiteten snävar ibland in sitt urval av författarskap i betänkligt stor utsträckning, inte minst under modernismen, avgränsar den till ett fåtal stora namn som får bära bördan och äran av poesiutvecklingen när så många andra namn i själva verket varit inblandade.

Ellerströms alternativa urval gör halt vid slutet av 90-talet, ”slagrutan gav inga säkra utslag”, som Ellerström skriver. Därmed slipper han ju också att ta ställning till om språkmaterialistiska alster håller måttet, när måttet är baserat på personlig kärlek till de utvalda orden. En annan sak är att han inte vill ta med författarskap som han betraktar som ännu pågående, därför att det blir att fälla en för tidig dom över dem.

Av de avslutade författarskapen är saknaden av Bo Jonsson diktsamling ”Utanför det krökta rummet” från 1974 mest påfallande, enligt mitt sätt att se det. Men jag lägger så gärna till den själv, i min alternativa kanon!

Kenneth Engströms ”Stenar sköra av sol” på Cavefors från 1977, gör mig lycklig att återse i urvalet.

Att Roger Skjöld, Peter Lindforss och Charlotte Orwin saknas i Ellerströms alternativa poesikanon tar jag bara som ett tecken och bevis på att deras författarskap ännu är pågående.

Alltid redo

kanske var det ändå nu de skulle komma

min generations barndomsbilder

när tomheten kommer krypande, folk dör av

och barnen, åren där barnen tar all energi är över och man

tvingas betrakta sina egna tillkortakommanden

det blev inte mer än så här

ifall jag inte gör nåt snart dör jag

kanske är det en kvinnlig åkomma

män tar tillfället i akt att soffa ner sig

vara nöjda med det de uppnått och låter sig servas av en

fru, ett liv av gammal vana

en del börjar om, med nya partners, nya barn, det välkända

inrutade livet, att våga möta tristessen är inte vår starkaste sida

det måste hända saker, hela tiden

vi får inte låta tillfället gå oss ur händerna

tidens melodi

jag minns min barndoms köksbord

hur stadigt det stod i det öppna rummet

jag minns en jävla massa saker

och undrar vad som hänt

HBL om Agneta Rahikainens bok

Det dröjde innan den största finlandssvenska tidningen, Hufvudstadsbladet, tog upp Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi. Men när man väl gjorde det (3.7) gjorde man det med besked. Tyvärr är artikeln inlåst bakom betalväggar, som allt annat av Hufvudstadsbladets kulturmaterial, vilket borde vara negativt åtminstone för dialogen över Östersjön. Men jag drog naturligtvis en kopia. Över två helsidor, ett mittuppslag, under rubriken ”Edith Södergran i rätta dimensioner” skriver Arne Toftegaard Pedersen en stor, hyllande recension som växer ut till en manifestation av Edith Södergrans oomtvistade position i nordisk litteratur, som en av de främsta modernisterna och främsta författarna över huvud taget. Men som recension är det en av de mest okritiska jag skådat!

”Den självklara auktoriteten när det gäller Edith Södergrans liv heter i dag Agneta Rahikainen”, slås det fast redan i ingressen. Och det må så vara. Som anställd på Svenska litteratursällskapet har hon dessutom tillgång till allt bevarat källmaterial. Problemet, och det som jag diskuterat i några blogginlägg, är ju hur hon använder sina kunskaper och vrider och vänder på fakta utifrån en tydlig agenda. Jag har väl egentligen skrivit alldeles tillräckligt om det här på bloggen men ytterligare några kommentarer kan kanske vara värda att göra. Det märkliga är att – enligt Arne Toftegaard Pedersen – så är det alla tidigare biografer före Ebba Witt-Brattström och Rahikainen som styrts av en agenda medan Rahikainen själv tydligen är fri från sådant.

”Men decennierna efter hon [Södergran] gått ur tiden dominerades tolkningen av olika dogmatiska agendor, varav åtskilliga var starkt reducerande.”

Rahikainen lägger tydligen i motsats till tidigare forskare fram sanningen, en ”ren” Södergran, som – i alla fall inte i någon påfallande grad- var lungsjuk, ensam, olycklig eller kärlekstörstande. Men inte heller visionär eller sierska! (Allt detta epitet eller omdömen som i varierande grad tidigare har åsatts Södergran.)

För mig är det som att nutidens forskare av ideologiska skäl vill ha en ”ren” Södergran, som en förbild, obesmittad av jordiska ting och besvärligheter. Men varför skulle hon bli större eller märkvärdigare av det? Hon är stor nog som det är!

”Det är henne [alltså Rahikainen] som kommande decennier av forskare kommer att hänvisa till – och fast hennes biografi i dagens läge ter sig något så när perfekt – så är det henne man en gång i framtiden, när det är dags att teckna en ny bild av Södergran, kommer att ifrågasätta och revoltera emot” konkluderar recensenten.

Arne Toftegaard Pedersen anser alltså att det först om flera decennier är tillåtet att kritisera Agneta Rahikainens Södergran-bild! Man tar sig för pannan.

Tio år sedan

Det är tio år sedan nu. Slaget om Lyrikvännen kallades det då. Det kan tyckas långsint eller småaktigt att ta upp det så här långt efteråt, men faktum är att de här förvecklingarna i svenskt poesiliv aldrig har blivit ordentligt utredda eller kommenterade i historieskrivningen kring svensk poesi (i den mån det finns någon sådan numera). I sina minnesnummer har Lyrikvännen på det redaktionella planet själv med extremt lätt hand förbigått dessa händelser, som höll på att bli helt avgörande för den breda svenska kvalitetslyrikens framtid. Jag menar, det saknades plötsligt forum att vända sig till för flera generationer verksamma svenska poeter. Fältet smalnade av. Konceptlyriken var det enda som syntes och hördes.

Skulle Gunnar Harding ha gillat detta? Han tiger visligen (?) om de senaste två decenniernas poesiutveckling i sina memoarer, men beklagar i epilogen att poesin som konstart har kommit i skymundan och lyfter i stället fram sina minnen från 60-, 70- och 80-talen (där han mot slutet av skeendet framträdde som postmodernismens fiende på svensk botten).

Angående hur den svenska språkmaterialismen uppstod går det att formulera sig mer specifikt, men vad gäller att formulera kärnan i dess estetik och dess växt till hegemoni kan man med fördel citera Oscar Nilsson Tornborg ur senaste numret av LV:

”’Poesin’ bestod först och främst i att dessa texter var en följd av ett abstrakt systemtänkande, en bärande och styrande idé som fick ange ramarna för hur poeten skulle närma sig ett visst material (och kanske även rikta hennes uppmärksamhet i en viss riktning). Exakt hur det här började är svårt att säga, men det spred sig som ringar på vattnet. Den estetiska diskussionen pågick på kultursidorna, i kulturtidskrifter som Ord&Bild, Lyrikvännen, Glänta och kanske i synnerhet OEI.”

De alternativa inriktningarna var osynliggjorda och skulle komma att vara så under en längre tid. Den tiden är inte helt avslutad ännu.

Lyrikvännen har stabiliserats. Daniel Sjölin och Jenny Tunedal har för länge sedan gått vidare till nya uppgifter. Men på det hela taget är läget oförändrat sedan dessa palatsrevolutioner som Petter Bengtsson tog upp inträffade i svenskt poesiliv.

Hoppet om en förnyelse av den svenska poesin står i dag till en 62-årig romantikers återkomst, jag talar naturligtvis om Bruno K. Öijers nya diktsamling i höst.

Therese Bohman om skillnaden mellan dansk och svensk poesi

Therese Bohman tycker till om dansk och svensk poesi apropå Lyrikvännens senaste nummer. Det där med outhärdliga kulturpojkar får stå för henne, men annars har hon ju rätt i sak.

Vad är det annars för fel på vuxna poesimän? (Nå, det skriver hon ju faktiskt inte att det är, något fel alltså, men det är lätt att tolka hennes så.)

Den tidiga Malmöligan har annars återaktualiserats genom utgivningen av några ungdomsdikter (och brev) av Lukas Moodysson i volymen Någon har kidnappat golvet under dina fötter (recenserad i AB den 23/5).

P.S. Therese Bohmans blänkare är vad jag kan förstå endast publicerad i Expressens sydsvenska edition, Kvällsposten.

Lyrikvännen fyller 60 år

I senaste numret av Lyrikvännen (nr 4/14) är de inkallade bedömarna av svensk samtidspoesi, framförallt danska Elisabeth Friis och Oscar Nilsson Tornborg, överens om att svensk samtidspoesi är konceptuell och i ökande utsträckning politisk.

Någon kritik eller större problematisering av denna inriktning – som Nilsson Tornborg närmast hyllar samtidigt som han inser att poesin i dag finner allt mindre plats i offentligheten – finns heller inte. Nå, det är väl inte heller tidskriftens huvuduppdrag att ifrågasätta, utan snarare att lyfta fram den vitala lyriken och ge några analyser på köpet. Men jag saknar den där lilla kontroversiella eggen som Boel Schenlaer och jag kunde uppbåda i Lyrikvännen i samband med 50-årsjubileet och den där sältan som vederkvicker. Någon som över huvud taget säger emot, när tio-femton år av språkmaterialism ska summeras som utgångspunkt inför fortsättningen.

En ökande politisering är inte självklart någon fördel, så länge den romantiska och djupverkande poesin lyser med sin frånvaro bland de utvecklingslinjer som skymtar.

Men en del bra poesi ingår. Notabelt är att Nina M. Olsson och Håkan Sandell översätter Pasolini, en liten återanknytning till Boel Schenlaers redaktörskap, som ju lyfte fram Pasolini en gång.

Jag vet inte om det främst beror på poesins marginalisering, lyriktidskrifternas tillbakagång eller bristande folkrörelsearbete – men Lyrikvännens prenumerantstock har minskat från grundarårens 15.000 till i dag 800-900 prenumeranter. Det hade varit klädsamt om redaktörerna ändå hade kommenterat denna utveckling och funderat lite över vad det beror på.

Av redaktörernas förord framgår att Raattamaas brus-estetik lever vidare i ny gestalt.

P.S. om Edith Södergran

Jag förstår nu om inte förr att synen på Edith Södergran blivit en rent ideologisk och feministisk fråga.

Skribenten i Fokus återger helt okritiskt innehållet i Agneta Rahikainens bok (och Ebba Witt-Brattströms tidigare bok "Ediths jag) och snarare förstärker hennes teser.

Jag tycker rätt bra om den feminism som Ebba Witt-Brattström står för, men risken är att behovet av förebilder leder till direkta felaktigheter i historieskrivningen.

En annan sak: Jag förstår inte det där snacket, som Rahikainen kör med, om att lungsot skulle vara en så "romantisk" sjukdom. (Rahikainen påstår för att komma undan den benämningen att Edith Södergran bara var sjuk under korta perioder.) Det finns några stora romantiska poeter som avlidit i tuberkolos, helt klart. Men själva sjukdomen är ju direkt obehaglig och otäck. Ernst Brunner har skildrat den med sakkunskap i sin roman "Edith" från 1992. Han jobbade ju som vårdare på Uttrans sanatorium utanför Stockholm i sin ungdom.