Kan Poetry Slam överraska eller ska fördomarna vinna?

Rodmar Sandberg tar upp föreställningar och vanföreställningar om Poetry Slam i sitt inlägg I den fortsatta debatten på Estradpoesis forum .
Han nämner att Håkan Sandell ska ha kallat Slam Poetry för Scum Poetry på Malmö Poesidagar i våras. Det är säkert sant. Håkan har svårt både för språkmaterialism och Poetry Slam om jag inte är felinformerad. Det har med förhållandet till traditionen och hantverkskunnandet att göra. Jag tror att slam-poeter, med en kraftig generalisering, är för ytliga och okunniga i hans smak. Samtidigt vet jag att Håkan brinner för den muntliga inspirationen som all poesis början, därför förfaller det lite inkonsekvent att gå på just slam som orsak till poesins ”försumpning” i dag!
Rodmar Sandberg har hur som helst rätt i att skribenter som vill slå vakt om ”god litteratur” föraktar Poetry Slam, inte nödvändigtvis utifrån någon större kunskap om vad slam är för någonting. Så här skriver Viktor Johansson i den nya webbtidskriften Ett lysande namn :
”Att presentera poesin som lättillgängligt [sic] betyder inte att man måste hissa poetry-slamslammet i flaggstången”. I stället vill Viktor Johansson hissa Johannes Helldén och Anna Hallberg.
Men slam har blivit en folklig maktfaktor att inte helt bortse ifrån, det är ju därför den måste angripas.
Det verkar som att det mest är unga skribenter på väg upp som angriper Poetry Slam, och varför inte om man vill profilera sig?
Rodmar Sandberg tar upp kritik mot slam som publicerats i tidskriften Ponton (en på bibliotek oerhört lättillgänglig tidskrift som i huvudsak vänder sig till väldigt unga läsare) av en Victoria Greve. Kritiken ska i huvudsak bestå av två punkter, nämligen dessa:

1) "'de som är originella och faktiskt har något att säga ganska snart går vidare'.

2) Förutsägbarheten. Att en viss sorts dikter vinner år efter år. Dikter som ex. är politiska med humor och satir. Med mycket rim och alliterationer osv."

Rodmar S. är mest bekymrad över punkt nr 2.

I min artikel ”Tankar om Poetry Slam” i ”Svensk slam” tar jag upp just den här typen av kritik mot slam. Jag skriver: ”kanske håller vi på att få en bild av vad typisk slam-poesi skulle vara för något; som om det vore en genre för sig snarare än en öppen och tillåtande tävlingsform. Kanske förväntar sig publiken en viss sorts dikt nuförtiden när den går på slam. Låt mig gissa; en typisk slam-dikt ska i såna fall vara kraftigt utåtagerande, lite humoristisk och/eller hiphop-influerad, med ett slags MTV-stuk över gester och rörelsemönster hos poeten på scenen.”
Det är nog ett annat sätt att uttrycka liknande tankar som dem Rodmar Sandberg och Victoria Greve tar upp (Rodmar verkar i viss mån ge henne rätt i hennes kritik).
Så är det fördomar eller berättigad kritik? Det är faktiskt lite av båda delarna; det beror på om man utgår från en viss typ av poesi som är ganska vanlig inom slam eller om man ser till vad som är möjligt att göra, vilket är en helt annan sak.
KRITIKEN UTGÅR NÄMLIGEN FRÅN NÅGON SLAGS FÖRMODAD STANDARDDIKT INOM POETRY SLAM. OCH REGLERNA SÄGER BARA ATT MAN HAR TRE MINUTER PÅ SIG, INGENTING OM VAD – FÖRUTOM ATT DET SKA VARA EN EGEN DIKT - ELLER HUR MAN SKA LÄSA. HÄR FINNS EN FULLSTÄNDIG FRIHET.
Jag tror att till och med Malmöligan skulle kunna läsa dikter under en slam-kväll; vill de inte tävla i poesi så finns det öppen scen! Vad hindrar någon från att läsa exakt vad den vill – hur avancerat, lättillgängligt, berörande eller mänskligt som helst – under tre minuter. Har man någon integritet kan man till och med bortse från det där poängbedömningsmomentet och läsa vad man vill ändå, vänd mot hela publiken snarare än mot någon enskild jurymedlem!
Jag tror att slam på gott och ont är mer outspoken än många andra former av samtida poesi, här kommer ofta in mer politik, mer inslag av sanningssägande, personliga ståndpunkter och agitation än i den ”finare” bokpoesin. Det finns också mer utrymme för patetik! Det är naturligtvis inte så sovrat.
Fenomenet med en enskild människa (poet) som går till storms mot makthavare med hjälp av sitt fria tal (parrhesia, free speech) finns inom Poetry Slam. I kraft av sin personlighet tar man till orda och ingen kan stoppa en. Talar man ljuvt och ädelt, eller elakt och lite demagogiskt – ingen kan veta på förhand!
Poetry Slam återknyter på sätt och vis till grekiskt-antika föreställningar om det fria ordet, på ett helt annat sätt än den övriga samtida poesin, som länge mest har suttit och slipat på diktens rent formmässiga framtoning. Men som jag redan sagt är alla typer av poesi möjliga inom ramarna för Poetry Slam. Ordet vilar fortfarande nytt och outsagt i poetens knä inför varje ny läsning.