Etablissemangsvaccin

Nu har jag också läst en bok lite i efterskott: Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Jag gillade den mycket – inte minst skildringarna från Neapel som var spännande trots (eller tack vare!) att det inte hände så mycket större delen av tiden. Jag läser gärna böcker där det inte händer så mycket på det där fiffiga deckardramaturgiska viset. Spänning kan ligga på så många plan. Andra exempel på stillastående spänning hittar man exempelvis i Stina Aronsons "Hitom himlen" eller Helena Ljungströms "Kring en trädgård".

"Myggor och tigrar" har också lämnat efter sig någon sorts lättnad hos mig: puh, vad skönt att slippa vara en del av de där kusliga kulturkotterierna! Skildringarna från redaktioner och fester och evenemang är ju, som alla redan vet, inte särskilt frestande. Om man någon gång har längtat in i etablissemanget, så gör man det garanterat inte efter att ha läst den här boken. Nu kanske jag är en sådan person som inte skulle passa på Aftonbladets kulturredaktion även om jag ville, men det finns säkert också andra anledningar till att jag aldrig har försökt skaffa mig ett sådant jobb. Ängslighet, dolda agendor, hierarkier och dubbelspel har jag upplevt på andra håll så att det räcker och blir över – och som jag ser det borde kulturen stå över sådant.

Men det är så klart en önskedröm. Människor gör de saker, för att citera min favoritapa igen. Däremot så kan ju jag, på egen hand och så gott det går, försöka skapa min egen kulturella frizon. I mina böcker, eller i den här bloggen, eller med dem jag väljer att umgås med.