Den har legat till sig i min bokhylla: Beate Grimsruds lovprisade barndomskildring: "Jag smyger förbi en yxa".
Jag tror, som Helena och jag halvt enades om, att det var titeln som var lite avskräckande. Kanske också något i den där pojkflicka-utstrålningen som jag alltid känt mig en smula främmande för.
Men när jag läser henne kapitulerar jag.
Hon är så rolig. Gör så mycket av så lite. Skapar en språkligt knådat värld som skimrar av självständighet och mod. Här är flickan som redan tidigt tycker att det är hon som bestämmer. Som vet vad hon vill, och gör det hon vill. Uthärdar att stå i mål för sin fotbollsundervisande pappa, ägnar sig åt stenhård löpträning, åker skidor varje dag efter skolan, och undervisar sina småsyskon om universums baksida. Samtidigt som det är ont om mat i den något bohemiska familjen. Och lilla Beata får träna fotboll i röda tygskor som hon hittat på en soptipp.
Hur sen hon lyckas med konstycket att undvika sentimentalitet, men ända bevara värmen i de gestalter hon tecknar - det är stort.
Nu ska jag läsa mer av Grimsrud. Det är alltid skoj att hitta en till kvinnlig författare att höra på.
_____________________________
Hon ligger hopkrupen, med armbågarna på knäna och nävarna knutna mot kinderna. Högst upp i backen, där stigen viker av mot soptippen. Det är där hon är. Hon sitter i mossan och fukten tränger in genom träningsoverallsbyxorna, underbyxorna och huden, in genom huden.
Är hon alltid Lydia? Hon pressar knogarna hårt mot kinderna. Hon pressar kinderna hårt mot tänderna. Mellan knogarna och tänderna är huden, kinderna med en sida inåt och en sida utåt. Munnen är en öppning in till henne. När hon pressar hårt och länge då faller kroppen bort. En fot här, en bit av magen där.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Jag tycker också väldigt mycket om den. Det tog ett tag innan jag läste den - även för min del mest på grund av titeln. När jag träffade Beate Grimsrud pratade jag lyriskt om den och nämnde särskilt kapitlet "Kvar i gaffeln". Tyckte särskilt mycket om detta. Det visade sig då att hon hade velat att den skulle heta just Kvar i gaffeln, men förlaget tyckte det var för konstigt och föreslog den nuvarande titeln istället.
Hade den hetat Kvar i gaffeln hade jag läst den direkt, men å andra sidan kan man ju hitta fram till böcker efter några år också.
Det är en bra grej, att läsa böcker när det har gått en tid. Då får man en chans att upptäcka den själv, på sitt eget sätt. Och om man dessutom skriver om den, tänk vad roligt för författaren! Ibland har jag tänkt att kultur inte borde ha något med nyhetsjournalistik alls att göra.
Skicka en kommentar