Annan konst?

När jag var i Göteborg förra veckan passade jag på att se utställningen Annan konst på Göteborgs konstmuseum. I internationella konstsammanhang skulle man nog säga att det här är en utställning ägnad outsider art. Här i Sverige, där staten närmast proklamerat att det inte finns några outsiders, väljer man i stället att kalla det ”självlärda konstnärer från Sverige, Finland och Norge”. Vilket inte är helt fel, det är väl i sak korrekt, men till och med i museets egen programtext är det som att man vill förminska utställningen, vilket är förvånande. Själv tycker jag att det är en vital och tankeväckande utställning, som i hög grad konfronterar en kring frågor som ”vad är konst” och vad som är den yttersta drivkraften i skapandet.

Det handlar alltså om konst av bönder, fabriksarbetare, hantverkare, sjukskrivna, särlingar osv. En del av verken är mest platta och kitschiga, några är rent fula. Men i förvånansvärt många fall rör det sig om riktigt stark konst, och man förstår att under andra och mer gynnsamma yttre omständigheter hade det här kunnat utveckla sig till ett konstnärskap av helt andra dimensioner.
Jag frågar mig alltså: Vad är det som driver någon bosatt i den finska obygden - säkerligen utan kontakt med vare sig en etablerad eller icke-etablerad konstvärld - att börja snida kvinnoskulpturer och fantastiskt uttrycksfulla skulpturer av urskogens alla djur och väsen? Det har säkert en del med magi att göra, men i grunden handlar det om att konsten verkar vara ett grundläggande mänskligt behov; några har det starkare än andra, några har en helt obändig uttryckslängtan och kraft i skapandet som bryter igenom också under rent ogynnsamma yttre villkor.

Jag tycker det är fascinerande. Min åsikt delas sannerligen inte av Nils Forsberg i Expressen, som i en ganska otäck text väljer att helt missförstå innebörden i utställningen. Han tror att det handlar om estetisk nihilsm, om nivellering, att alla uttryck är lika mycket värda. Hela hans recension tar sitt avstamp i några kitschiga rader av en bypoet som inte har ett dugg med utställningen att göra. Recensenten påstår dessutom saker om Göran Greider som är uppenbart osanna.
Utställningen är enligt min mening gripande därför att den visar hur original runt om i Norden har kommit så pass långt i sitt skapande som de gjort trots svåra yttre förhållanden, hårt arbetsliv osv. Dvs de yttre omständigheterna har gjort dem till original, ändå framhärdar de i sitt skapande. Vem har sagt att dessa konstnärer inte skulle kunna utvecklas långt bortom de trots allt intressanta verk vi här ser? Det mänskliga behovet av konstnärligt skapande är i sig gripande, anser jag, och utställningen har mycket att berätta om det.