Bokstäverna står där på boksidan. Men de stannar inte där. Naturligtvis.
En bokpoet i allmän mening är en poet som ger ut böcker och det är alltid oerhört välkommet att dikterna blir tillgängliga mer än som till exempel ljudvågor i rummet. Men en ”bokpoet” i negativ, snäv mening är någon som nöjer sig med att låta orden verka i två dimensioner. Det är fullkomligt otillräckligt. Bokstäver utsmetade på en sida – är det allt? Nej, sannerligen inte.
Orden är avtryck av författarens vision; för läsaren är de något som verkar inåt, i en själslig rymd. Därmed verkar de – och har sin huvudsakliga uppgift – i en sfär som redan har lättat från papperet. Jag räknar till minst fyra dimensioner. Estradpoeten försöker levandegöra dessa i sin kropp, sin röst, sin närvaro.
Evigheten friköper tidens slavar. Det är konstens uppgift.
Svårigheten består i att upphäva det som verkar så svårt, få det att sväva.
En poet behöver inte vara extrovert; det räcker med att han är.
Listan över framstående poeter visar sig bestå av jokrar; de kan verka i ett flertal dimensioner, anta olika egenskaper, uppfånga olika register. Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson, Johan Nordbeck.
När man talar om poesi/litteratur i det utvidgade fältet menar man nästan alltid textens blott materiella uppenbarelseform. Arkivet som litteratur till exempel. Den icke som litteratur avsedda textens litteraritet. Detta är ett oerhört förenklat betraktelsesätt. Litteratur i det utvidgade fältet handlar om dikt som utvidgar sig inåt och utåt. En slags andning. Hur den blåser in ande i det stelnade och redan avdöda samhällets mänskligt-materiella avlagringar.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar