Döden som en patafysisk händelse - eller Mats B. har gått bort

Var det inte en väldigt egendomlig dödsruna som DN publicerade för någon vecka sedan (29/5), över den nyligen bortgångne konstkritikern, curatorn med mera, Mats B?
Jag pratar inte om den officiella dödsrunan, utom om den betydligt mer personligt hållna minnesteckningen, signerad konstnären och förläggaren Leif Eriksson.
Jag förstår att Mats B. var en väldigt speciell person, i hög grad hängiven patafysiken och Fluxus-rörelsen under sin levnad, och vem är jag att ifrågasätta teckningen av en sådan person, av någon som antagligen kände honom väl?
Ändå tycker jag det känns makabert att avsluta minnesordet på följande sätt:
”Om Mats B:s patafysiska frånfälle kan man travestera det citat av Gertrude Stein han använt för den 2 april 2009 i kalendern ’Ditt om Datt 2009’, ’Poor man he died one day too late!’”
Döden blir här till en anekdot bland andra, knappt ens det. Och hur kan man skriva, med Gertrude Steins ord, att han dog en dag för sent?

Kanske är det, trots mina dubier, någonstans passande för Mats B., som bland annat givit ut boken Förra seklets kulturhistorier.
Den innehåller hundra korta anekdoter – en för varje år under det förra seklet – kring kända eller något mindre kända svenska kulturpersonligheter. Historierna är antingen väldigt roliga eller helt poänglösa, och just därigenom ändå paradoxalt underhållande. De uppvisar extrema eller måhända utmärkande drag hos sina huvudpersoner, som storhetsvansinne, genialitet eller ren dumhet – eller allt detta i en blandning som ofta är svår att reda ut. I vilken mån de speglar något större i sin samtid är svårt att svara på, det varierar nog från fall till fall.

Boken bjuder på ögonblicksbilder av svenskt kulturlivs mer udda sidor, alltifrån August Strindberg (1900) till Jan Guillou (1999). Även Mare Kandre (1998) finns med på ett hörn; egentligen hade det känts skönare om boken hade slutat där, men givetvis ska boken sluta som den började med en av de mer kaxiga litterära giganterna, åtminstone Strindberg var och är ju det, Guillou är bara värd en suck numera.
En av de finaste miniatyranekdoterna, som ligger som ett slags intro, handlar om Mats B. själv. Han citerar nämligen Joseph Beuys som vid ett tillfälle under 1982 tydligen fällde kommentaren: ”Hier kommt Mats B. Er ist ein sehr intelligentischer Kunstkritiker aus Schweden.” Ett finfint eftermäle, eller hur?

Uppdatering: En längre och delvis annorlunda version av Leif Erikssons minnesord i DN finns publicerad på Bo Cavefors hemsida.