Upprop och motskrik: Poets versus Axess

Med anledning av de tidigare inläggen här på Argus av Andreas och Helena:

Det finns en dialektik, men det finns naturligtvis ingen dialog mellan de självgoda nyliberala marknadsnarcissisterna (jag-är-bra-för-jag-säljer) och den växande flocken av utanför-poeter och författare. (Ibland beskrivna som "stipendieförfattare", som om det vore mer okej att få betalt från Coca-Cola eller Timbro.)

Här följer nästan ordagrant en kommentar jag la in på Axess . (Var annars?):

Det är så in i näverkonten självklart att liberalideologiska skribenter tutar vidare om självförsörjande framgångsrika författare. De beror på att Penningen är den enda ideologi vi har kvar (redan Strindberg föraktade den för övrigt).
Pengar är Ära, Makt och (???) Kvalité, oavsett om det som frambringat pengarna är skit eller skitlitteratur.
Det är som om hela horder av konstnärer/författare/musiker gått dessa marknadsjeppar förbi: Joyce fibblande med sina engelsklektioner i Trieste, hur hot var det? Bo Bergman med sin lilla tjänst på posten. Philip Glass som körde taxi i New York tills han var 40, säkert omkörd av några överskattade hitlistekomponister. Dick Bengtsson, posttjänsteman, posthumt anerkänd. Modigliani och hans löksoppa, Apollinaire och hans nötta skor, Allan Pettersson i sin mushåla, Gombrowicz med sin banktjänst, ja, det var väl allesammans lite misslyckade, eftersom de inte - som Rilke - hade kompisar med slott, eller - som Tolstoj - hade ett fett arv att sitta och skriva på. Inte heller hade de Holy Management att gosa med.

Jag har ingen lust att bedriva fattigdomsromantik, bara att göra ett verklighetsförankrat påpekande:
Naturligtvis finns det mängder av goda författare som skrivit sig fram till ekonomisk framgång; men båda delarna gäller, många av de bästa försvann onoterat under sin samtid (som Stendahl), andra höll nätt och jämnt huvudet över vågorna, ekonomiskt, (som Nils Ferlin, Nelly Sachs, Willy Kyrklund).

Finns det plats för nyanser, eller? Ska "stipendieförfattare" fortsatt vara ett skällsord bland litteraturens mediala narcissister?