Om man någon gång, en liten stund, tänker sig ett samhälle, relativt lokalt, som på något sätt verkade rätt kul att delta i, så finns det ingen bättre nostalgitripp än 60-talet. För oss som var där. Men det lustiga är att mina gudbarn tycker likadant. De gillar att jag ger bort min Carnabyliknande höstrock, eller en sammetskavaj med dasslock och en klänning från MahJong, de gillar symbolerna för det som de ser som en drömtid.
Men livet på gatorna, själva draget från Kungsan till LA, känslan av en stor öppning, och nu kommer vi (utan föraning om de kommande årens backlash) var ett historiskt momentuum. Förnimmelsen av att vara fri, utan att vara det för sig själv.
Och oavsett vad man tycker om Hundertwasser som konstnär (det här är nog en av hans bättre grejer), så har han den där ungdomliga orädda knasiga barnsliga friheten i sin konst.
Det finns liksom inga problem, inte ens runt hörnet. Det tackar vi för. Även om det var momentant. Även om det var en illusion.
Hundertwasser: "Good Morning City"
1960
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar