Raderna: Diktonius

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Elmer Diktonius, det kan vänta ett tag. En bok i hyllan "Min dikt", från 1971, kom fram för en tid sen. Jag försökte läsa tålmodigt, men hittade lite för många storvulna idéer och - som jag såg det - defensiva tal för konstnären, storheten, elden. Allt det där högelektriska med sus av Nietzsche, som man kan finna även hos Södergran. Det har vi passerat, men kanske delvis återupptagit. Med vi, menar jag då inte mig själv och mina vänner, utan snarare de högkulturella modeskapare, som gärna brokaderar sitt lärda tyg, och köper hatt som är större än huvudet.

Fan ska veta vad som ligger i tiden, men inte är det Diktonius. Dock: från Thomas Nydahls blogg kommer en text, om Elmer Diktonius, närmare bestämt om en bok Jörn Donner skrivit om diktaren. Den verkar skojig och läsvärd, och tycks undvika det brokaderade lärdomstyget, håller sig fri från fotnoterna, och vad A sagt om B, senare reviderat av X, som motsägs av Y. Allt enligt Nydahls recension.

Här en dikt ur samlingen jag nämnde:

Jag förstår det nutida konstnärsvarandets ynklighet: man är svag
mänska men spelar gud.

Konstnären måste höja sig över livet.
Men inte för att fly från det, utan för att få en överblick av det.

Stil, teknik - vingar att flyga med.
Det finnes många högtflygande som äro blott vingar.

I framtidens konstnärer, - säljen edra vingar och köpen i stället
goda galoscher, så skolen i vandra på denna jords skrovliga yta
med fastare steg.
Bliven mer jordiska, så skola edra sånger klinga mer himmelska!

_ _ _ _ _

Ja, så där är han: Många goda råd, en smula argsint formulerade.
Märkligt också; att man fortfarande på 70-talet kunde skriva "I" och "skolen". De står där som små tecken av tid. Rätt fint, om ni frågar mig.