Det fina med Bachs små konserter, för cello, eller piano, eller cembalo, är att de ofta börjar och slutar med nästan samma uttryck; som ett liv som föds och sen stegar fram en smula i tiden, ibland med kraftiga kliv uppåt, ibland lugnt och vemodigt, ibland vivace, ibland andante, och så rinner livet tillbaka till döden. Ett stor vatten där vågorna rest sig sjunker åter ner i stillhet, tystnad.
Är det möjligt att jag först nu börjar fatta värdet av just den här musiken? Eller; egentligen all musik, men det blir tydligast med Bach. Hur musiken når in i en del av mig som bara är nu. Lyssnandet har inget annat mål än att lyssna. Allt ryms i det, allt finns, nu. Varje moment är sig självt nog. Handbok för otåliga!
Harpsichord Concerto No.3 in D Major BWV 1054 - 2/3.
Cembalo- nattvandring.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar