Två gånger i mitt liv mötte jag henne. Första gången var hemma hos Göran Tunström och Lena Cronqvist. Jag hade gjort en intervju med Göran och blev inviterad att stanna kvar på te. Då kom Birgitta Trotzig, kanske var hon på hastigt besök i Stockholm. Glädjen var stor i hallen, och Göran tilltalade henne med epitetet ”Babusjka”. Kramar och skratt. Ett intensivt samtal tog fart över köksbordet, främst mellan Göran och Birgitta, medan Lena satt tyst, och jag var uppmärksam, road. Här satt nu den kvinna som skrivit Sveriges mest seriösa romaner och skojade och pratade om vädret i Skåne, om skrivandet, om Görans New York-resa, och allt vad det nu var som förestod.
Andra gången mötte jag henne på en vernissage i Kungsträdgården. Laris Strunke ställde ut, och Birgitta och jag hejade på varandra. Hon hade nyss blivit invald i Akademin, jag gratulerade och frågade hur det var.
- Jo, det är bra, sa hon. Kul att få dela ut pengar till folk.
Det var den opretentiösa Birgitta, hon med kontinental savoir vivre. Det fanns en Babusjka i henne och en god kamrat, men också en elitist. Det märktes när jag av en bekant, Elin Iskra i Malmö, fick mig tillsänt ett radioprogram hon gjort med Trotzig. Den ärevördiga författarinnan satt där och lät just ärevördig. Distanserad. Lite snobbig, som om Elins frågor och ivriga intresse var något hon behövde skydda sig mot. Kanske var hon bara lite trött.
Men just så där är vi, tänker jag. Dubbla naturer. Heliga och överlägsna. Vänliga och ointresserade. Snobbiga och otåliga. Jag känner igen den där snobben i mig själv också, utan alla jämförelser. Jag ska jobba på den. Men inte för mycket.
Nu går vi över till dagens text, hämtad ur en fragmentarisk essä-bok som Birgitta Trotzig skrev på 50-talet, och som jag nog läste alldeles för tidigt, i sjuttonårsåldern.
”Från en fixerad idealistisk utgångspunkt blir konflikten mellan form och innehåll, mellan vad som kallas det estetiska elementet och vad som kallas det etiska, oundviklig. Slutsatsen kan bara bli att det estetiska, den individuella formen, måste ses som sekundär, underordnad det etiska, underordnad idén. Det vill säga: den estetiska faktorns egenvärde måste förnekas, bortbesvärjas.
Men hur mycket man förnekar – kvar står att det element som förvandlar anhopningen av ord, färger, sten, ljud till någonting som förnims som en helhet, existerar vid sidan av, oberoende, förbryllande likgiltigt för den ideologiska anknytning, det ”idéinnehåll” som den betraktande finner eller inte finner i det.
Kvar står i oroande påtaglighet dessa ord, dessa linjer, dessa färger. Ingenting annat än dem är det betraktaren har framför sig. En helhet varken ond eller god, lika oåtkomligt som trädet vilar i sin trädnatur vilar den i sig själv.”
Ur Ett landskap, Bonniers, 1959.
Och här gör jag ett par tillägg: Läs Agneta Pleijels fina minnestext, från Svd .
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
4 kommentarer :
Fina rum - och gillar citatet mycket. Stilig och stark formulering kring en svâr frâga, och jag skriver under pâ hennes position.
Mycket fin text om Trotzig, en av mina absoluta favoritpoeter. Du tar upp ett centralt kulturproblem (elitismen) samtidigt som du minns Trotzig med vänlig blick. Modigt. Elitismen är ju ett ständigt skoskav, faktiskt ett riktigt sår i kulturen, där man intensivt hyllar demokrati, olika vänsterrörelser, humanism och politisk rättvisa, samtidigt som så många kulturpersoner konkurrerar stenhårt, bygger snåla hierarikier och kotterier, manipulerar, skitsnackar och beter sig riktigt arrogant mot de som inte ger direkt avkastning - dvs cred, makt eller pengar. Det är liksom lättare att skriva om den lilla människan i böcker än att tex använda en timme av sin tid till en udda tidskrift eller bara prata med de läsare man faktiskt skriver om och till.
Kim Larsson/eremonaut.se
Hej Fransyskan, du står ju på samma jord som den unga Trotzig, och kan ha lättare att känna till influenserna.
Kim, så sant. Men jag har oftast varit omedveten om det där, trots snobben inom mig. Jag blev t.ex uppriktigt förvånad när jag en gång hörde en intervju med Sara Lidman; hur viktigt det var för denna prisade dam att racka ner på någon annan. Då gällde det Sven Delblanc; ja, fnös hon "men han skriver ju ingenting nytt, han gör ju traditionella romaner". Det störde mig inte att hon, Västerbotens drottning, ville etablera sig som geni. Det var okej. Men att dissa Delblanc för att höja sig själv? Trist.
Å andra sidan, med referens till det där trädet, slutet i sin bark, i Trotzigs text, så är människan som människan är. Och det er så det, som man säger på danska.
Här finns Peter Englunds mer utförliga och känsliga text:
http://akademiblogg.wordpress.com/2011/06/17/birgitta-begravd/
Skicka en kommentar