Jag som älskar allt jordiskt, från daggmaskarna jag bar i min ficka som barn och kallade "mina barn" - medan mamma förklarade att de nog hade det bättre i den fuktiga jorden - till sandlådan på landet som jag inte ville lämna ens för att gå in till middan, till de stora havens stränder och de lugna svenska fjällen, från de ljusomsvävade grekiska bergen, till de östgötska insjöarna, jag behöver liksom inte välja; mellan bilen och jorden, mellan tre bilar och jorden, mellan nytt kylskåp vartannat år, eller andra maskiner och allmänt sig-till-skrot-förvandlande prylar, och min vänskap med naturen.
Inte heller är jag beroende av all den konsumtion (från köksinredningar, till matslabb, till elektronik-sopor) som pågår och anses böra pågå för "tillväxten". Jag säger det kanske inte utan stolthet och inte utan ledsnad; eftersom jag-vill-ha-mer-hela-tiden fortsatt kommer att vara den barnsjukdom som pågår tills den hela-tiden går över styr.
Mest är det väl ändå så att den som har andra intressen än konsumtion av en slump blir densamma som inte sprider så mycket skit i sitt bakvatten. Inget att slå sig för bröstet över, men bra ändå. För tvärtemot vad Thatcher inbillade sig så är den som inte har en egen bil vid 26 framtidens vinnare, inte den som har tre bilar per familj. Se där en "framförhållning" som snart är demokratiskt fördelad bland dem som ligger i "framkanten". De blir fler.
Bild från Stekenjokkplatån, augusti 2012. Om Jordens dag står det lite mer Här.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar