Stiffa stockholmare

I går befann jag mig på universitetet med en kurskompis strax utanför det så kallade A-huset när en tjej kom fram till oss och frågade om vi ville vara med i ett konstprojekt. Hon pratade engelska och förklarade att det handlade om mänskligheten och att vi alla är ett och framför henne på marken låg en stor vit duk full av handavtryck i orange färg. Strax dök det upp en kille med kamera också som skulle dokumentera det hela och jag och kurskompisen tittade på varandra och kom överens om att vi inte hade bråttom och sa visst, okej, vi är med.

Tanken var alltså att vi skulle bidra med ett avtryck i projektet och jag frågade om man måste göra just ett handavtryck men killen sa att man fick göra avtryck med vad man ville så jag tog av mig ena skon och sedan målade tjejen min fotsula och så klev jag lite försiktigt på duken så att det blev ett orange fotspår. Lilltån kom inte med så den duttade jag dit i efterhand. Och sa något i stil med "my little toe has to be there too", haha, jag är ganska kass på engelska när det kommer sådär oväntat. Kurskompisen gjorde ett vänsterhandsavtryck eftersom hon är vänsterhänt och sedan stannade vi och pratade med konstnärerna en stund.

De berättade att de hade rest runt världen med sitt projekt och att de ingen annanstans hade stött på så stort motstånd som på Stockholms universitet. På andra ställen stod folk i kö för att få delta men här gick alla bara förbi – de ville inte vara med, de sa nej hela tiden och var allmänt misstänksamma och ovänliga. Vad berodde det på, trodde vi? Och varför var inte vi likadana? Vi sa att vi nog var extra roliga för att vi läser litteraturvetenskap och försökte med den gamla vanliga "svenskar är väl lite tillbakadragna" men det stämde inte, för i Malmö hade alla varit hur tillmötesgående som helst.

Så vi fick något att fundera på medan vi gick till tunnelbanan. Är det något särskilt med stockholmare? Har vi som bor här extra bråttom? Finns det någon sorts allmän rädsla eller misstro eller inbundenhet just i vår stad och vad beror den i så fall på? Vi funderade på om det kan vara så att de flesta helt enkelt inte orkar. På vägen mellan t-banan och biblioteket måste man ta ställning till allt mellan himmel och jord. Är det inte ett konstprojekt så är det en tiggare eller försäljare eller värvare från Svenska Freds som vill att man ska bli medlem eller någon annan entusiast som försöker prångla ut en eller annan idé. Så man säger nej och går vidare, för att det är enklast. Och, som min kurskompis sa, duken var ju faktiskt ändå full av handavtryck.

Ja, jag vet inte. Kanske finns det någon annan förklaring? Vad tror argusbloggens läsare? Har ni någon åsikt om stockholmare i allmänhet eller handlar allt sådant där bara om fördomar, missförstånd och förhastade slutsatser?