Ann Hallström bygger upp ett eget språk, ett eget sammanhang, i sin ganska mystifierande diktsamling Enet. Jag talar om ett eget språk, men det är inte värre än att Paul Celan måste nämnas som referens.
Det är ett i
hemligspråk instängt jag som talar, paradoxalt nog öppnar sig språket för
kommunikation när dikten blir än slutnare. Orden lever då på de öppna motsägelsernas rand,
som i den här dikten:
”Omfång
omfamnar
inuti ominne
brustna flöden
stenkast
försökte bli
älskad
oförsiktig
hängiven att
sjunka
så låter glömskans
ihåliga träd”
Som synes jobbar
Ann Hallström med ett lyriskt, vackert språk. Hon vaggar en hemlighet. Problemet
är att den aldrig kommer upp till ytan, den får stanna i dunkel i
diktsamlingen. Det här är dock en diktsamling man vill återvända till.
Redan bokens första avsnitt, Ur skymningens schatull, hade kunnat stå på egna ben och ges ut som en volym i egen rätt. Här ligger tematiken nära ytan, väntar på att få komma fram.
Skeppet Ann Hallströms diktjag färdas med heter Melankoli och kom nog att döpas efter en långvarig söndring.
”tankar på att det
enda man vet
är att man är född,
kommer att dö
är villkor för det
tröstlösa verket
går inte att komma
undan, bortse ifrån,
flyr i stället in
i musiken
stråkarnas
oförsonliga längtan,
drömmens register,
öppna moln,
dina ögons förtvivlan”
Tror att bokens
titel, Enet, är ett annat namn för ensamstående, ensligmedborgare
Ann Hallström har
tidigare gett ut fyra diktsamlingar och varit redaktör för Lyrikvännen. Hon har
mera att ge poesin.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar