Varför har 1950-talsgänget i Metamorfos blivit så omtalat och samtidigt hemlighetsfullt betraktat av dem som minns och vårdar de alternativa stråkens bildande i Sverige? Är det den ”eviga” avantgardismen som spökar? Dess estetiskt-etiska vågspel gör att någonting fortfarande känns gåtfullt. Det lockar att ta del av ett landskap där allt känns ungdomligt brinnande. Även vi måste någon gång gå loss under nya solar och befria monumenten.
Det gångna var en slutenhet, skulle snart stå mystiskt öppen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar