Alfabetpoeter (G= Granqvist)

Willy Granqvist (1948 - 1985). En av vårt lands mest särpräglade poeter. Lågmäld ton med starkt integritet. Under många år var han knuten till knuten Sveriges Radios kulturredaktion där han bl.a. under en period ansvarade för radioprogrammet "Dagens dikt". Mellan 1974 och 1976 gav han ut tre diktsamlingar som snabbt etablerade honom som en av sin generations främstapoter; Kropparna och rummet, En mun samt En ängel i vår tid. Redan i inledningsdikten i debutsamlingen Kopparna och rummet kombinerar han sitt intresse för modern filosofi och naturvetenskap. Dessa bägge element utvecklar han sedan under sitt författarskap som omfattar 8 diktsamlingar och ett par prosaböcker. Tonen i hans poesi blev med åren allt svartare.  Willy Granqvist gick bort alldeles för tidigt 1985. 

ett språk att gripa med hela dagen ut ett språk i huvudet, 

i gräsets ömma fullbordan 

DET ENKLASTE 

det enklaste är det svåraste det svåraste: 

ansiktet som lyser handen 

som ger styrka och flykten till och från 

Fler G-poeter; 

Maria Küchen (fd. Gummesson) (f. 1961) 

Gunilla Gränsbo (f. 1961) 

Göran Greider (f. 1959)

Partisk publikjury problem för Poetry Slam

Finalen i Mumbai Poetry Slam i fredags satte fokus på en av avigsidorna med konceptet Poetry Slam.
Vad händer om en eller flera i publikjuryn är jäviga, det vill säga agerar medvetet partiskt vid poängsättningen? Jag kan inte finna annat än att tävlingen som sådan havererar. Det är nog inte första gången det händer, men det här är första gången vi har fått det officiellt bekräftat. Se nedanstående pressmeddelande från arrangörerna av Mumbai Poetry Slam.

"Nykomling vann 'Mumbai Poetry Slam'

Andreas Safer 22år, vann efter tumult den första upplagan av
”Mubambai Poetry Slam”, en poesitävling i ABF Stockholms regi.
Tävlingen avgjordes genom dueller under fredagsnatten på den
fullsatta restaurangen Mubambai på Sveavägen.

Andreas Safer diktar och rappar fram texter om gömda flyktingvänner,
integration och brinnande bilar. Finalduellen slutade i tumult efter
att Safer anklagat den tippade vinnaren Özgur Kibar för att späda på
myter om olikheter mellan svennar och blattar i samhället.

”Kom precis hem från en lång dag på Tensta Gymnasium där jag
undervisat matte och forskat om skolpolitiska reformer. Myter om
olikheter gör att förortsungdomar får en sämre självkänsla.”,
kommenterar Andreas Safer.

Det spekuleras i huruvida vänner till Safer fuskade hem prispotten på
fem tusen kronor. ”Jo det stämmer, vi ville vinna. Den kommer att dra
in över 30 000 till gömda flyktingar och jag tjänar inte en spänn. Nu
har vi papperspengar. När köpte du en dagbok på dikt från en galen
clown full av integrationspolitiskt sprängstoff senast förresten?”
avslutar han.

Tidigare under hösten hade tolv poeter kvalificerat sig för att få
delta under finalkvällen. Finalkvällen bestod av fyra omgångar. I den
fjärde och avslutande omgången tävlade två poeter – Andreas Safer och
Özgur Kibar - mot varandra. Efter en rafflande duell stod Andreas
Safer kvar som segrare i hela tävlingen. Özgur Kibar kom följaktligen
tvåa. Trea blev Lukas Duczko från Uppsala och på fjärde plats kom
81-åriga Birgitta Granberg."

Litteraturens skandalösa onödighet

Jag ska prata om min senaste bok, På dina murar, på måndag, den 21 november, på Björkhagens bibliotek klockan 19. Kom gärna dit om ni bor i Stockholm.

Och apropå så håller jag på och läser Res Publica #66 på temat Rimbauds nej, som bland mycket annat intressant innehåller en text av Anders Johansson som heter Att inte bli författare. Den börjar så här:

En märklig aspekt av den moderna litteraturen är att varje bok tycks implicera sin efterföljare. I utgivningen av en bok ligger alltid ett löfte om ännu en; varje bok är ett förebådande av nästa. Ur en synvinkel rör det sig om ett institutionellt fenomen: den första boken är det gesällprov som ger debutanten rätt att fortsätta (jämför med debutrecensionsklichén "lovande") och möjlighet att hitta en utkomst i skrivandet.
  Vill man kan man naturligtvis betrakta detta som det kapitalistiska samhällets sätt att desarmera litteraturens skandalösa onödighet. Den skrivande görs till Författare; han eller hon får en titel, en roll, en samhällelig funktion (sjuksköterskor sköter sjuka, svetsare svetsar, författare författar böcker), vilket gör skrivandet mindre hotfullt. Varje bok är i det perspektivet redan från utgångspunkten infångad i ett större projekt – litteraturen-kulturen-upplysningen-framsteget-ekonomin – som alla vi andra också tillhör.

Johansson frågar sig också om inte Rimbauds övergivande av litteraturen har ett slags retroaktiv verkan på det han skrev. "Är det inte, paradoxalt nog, först i det ögonblick litteraturen tar sig friheten att tystna, att upphöra, som den blir ett verkligt fritt, oavhängigt uttryck?"

Ja, fan vet. Alla författare som har något att säga kanske borde hålla tyst. Och vill ni läsa den spännande fortsättningen kan ni beställa ert eget ex av Res Publica här./

Alfabetpoeter (F= Falkenland)

Christine Fakenland är född 1967 och uppvuxen i Bohuslän. Hon började på prästgymnasium i Göteborg men hoppade snart av studierna och flyttade så småningom till Stockholm. Debuterade -91 med diktsamlingen Illusio, som raskt följdes av ytterligare tre. Intresset för religion och har dock följt hennes författarskap sedan dess. Ett annat starkt tema i hennes texter är psykoanalysen, särskilt i den kritikerrosade romanen Öde som hon både fick Sveriges radios romanpris och SvD Litteraturpris för 2003. "För hennes poetiska självlysande språk och gripande människoskildring. Öde är en roman som berör och dröjer sig kvar", skrev Sveriges Radio i sin motivering. Det gäller för övrigt hela hennes författarskap. Christine Falkenland har nu flyttat tillbaka till västkusten! 

Vad är rädsla annat än en skälvning 

innan det händer som man fruktar 

natten är så stor

jag kan inte lyfta min hand 

du lärde mig aldrig hur 

  ur BLODBOK (Gedins, 1995) 

Fler F-poeter; 

Henrik Franzén (f. 1961) 

Eric Fylkeson (f. 1950) 

Gösta Friberg (1936-2018)

Ulrikka Gernes på Hängmattan...

- - - sent inkommet pressmeddelande (TT Reuter) - - -
"Ulrikka Gernes, som medverkar i CFBs senaste utgivning – antologin Urblå natt – uppträder med sina dikter ikväll på Café Hängmattan i Göteborg. Hon kommer att läsa översatta dikter från sina två senaste samlingar Kamikaze och En aften med Ulrikka S. Gernes. Ulrikka S. Gernes, född 1965 i Ängelholm, är en framstående dansk poet med tio utgivna diktsamlingar. Hon växte upp växelvis i Sverige och Danmark, skriver på danska och debuterade 1984 med Natsvaermer. I år kom En aften med Ulrikka S. Gernes. Hon är översatt till engelska och ett par av hennes dikter finns på svenska i den splitter nya antologin Urblå natt. Under 90-talet reste Ulrikka Gernes mycket i Asien och skrev i samband med detta artiklar, reseskildringar och essäer i olika tidningar och tidskrifter. Om dikten "Requiem" – publicerad i CFBs Metro Nord – har Ragnar Strömberg GP skrivit i GP: "...helt enkelt storartad". Kvällen har tema Döden och övriga uppträdande är Björn Ranelid, Johannes Anyuru och Johan Theorin. Det blir i vanlig ordning fullsatt så det rekommenderas att vara där redan när insläppet startar kl 18.15 om man vill ha en sittplats.

Inträde 50 kr.Mer information hittas på http://www.retrogarde.org"

Populär poesi II

Var på diktuppläsning med Fredrik Lindström, Kristina Lugn, Lina Ekdahl och Solja Krapu häromveckan (dessutom med musik av Magnus Tingsek). Ett lyckat arrangemang, som dragits ihop av Fredrik Lindström (han presenterade sina ”favoritpoeter”) under rubriken ”Vi är såna som bara vill läsa dikter för dig”. Vilket förstås anspelar på hans egen diktsamling ”Jag är en sån som bara vill ligga med dig.”
Hans diktsamling fick väl inga bra recensioner och frågan är förstås om Fredrik Lindström ses som en poet över huvud taget. Hur som helst ville han visa att poesi inte behöver vara ”svårt, svårt, svårt” för att citera en förhandsartikel ur DN. Och det lyckades han ju med.
Det var i det närmaste fullsatt på Södra Teatern, jag satt på en ströplats farligt högt upp på andra balkong. Publiken var uppmuntrande, lysten både på poesi och underhållning, en förväntan hängde i luften, poeterna behövde bara börja på någon av sina mera kända dikter så vällde responsen fram. Ovanligt och intressant med en sådan stämning, och man associerar faktiskt närmast till just Poetry GangBang.
På mig var det faktiskt Lina Ekdahl och Fredrik Lindström som gjorde störst intryck, Kristina Lugn och Solja Krapu var naturligtvis inte dåliga, men de var mer som man kunde ”förvänta sig”. Lina Ekdahl gjorde ett mycket starkare framträdande än i somras när jag såg henne utomhus i Vita Bergsparken tillsammans med Bob Hansson, i en blåsig och kylslagen kväll. Fredrik Lindström visade sig vara… tja, om inte en helt övertygande poet, så ändå en lovande poet, med några riktigt bra dikter i gränslandet mellan just underhållning och det där odefinierbara som vi kan kalla allvar, existentiella undertoner…
Ändå hade han en hel del problem med sin roll som kvällens värd, han har mycket gratis men också en del emot sig i sin nya roll. Som till exempel när han sa ”Jag är jätteglad att ni är här i kväll” så kom han på sig själv att det där lät lite ironiskt… varpå han kontrade med ”Så kan jag även säga när jag är på en företagsjobb i Gävle, men den här gången menar jag det.” Varpå han var tvungen att lägga till ”Men även det kan jag förstås säga på ett företagsjobb i Gävle, att den här gången menar jag det verkligen!”
Inrepeterad avvikelse eller inte, roligt var det. Likaså när han tog avsked av publiken efter några ”extranummer” från poeterna: ”Tack för att ni kom hit allihop” och började småskratta uppgivet: ”Det är inte lätt med den ironiska generationen”.

BOFH, del 7

Det har varit lite dåligt med BOFH här på Argusbloggen på sistone, och det beror på att Sven har varit i det närmaste osynlig på Tidskriftsverkstaden. Han har varit som uppslukad av sitt nya jobb (ni vet, det där stället där man ägnar sig åt att frilägga hår) men jag hoppas innerligt att han ska återkomma mera regelbundet när det lugnar ner sig där.

I går dök han i alla fall upp på en kort men intensiv visit framåt kvällskvisten. Kjell och jag trodde att han skulle ägna några minuter åt diverse mankemang på tidskrift.nu, men tji fick vi. Sven såg inte riktigt kry ut och verkade mest intresserad av att försöka få tag på en ny telefon, eftersom han tappat bort sin "någonstans mellan under Janos säng och T-centralen".

– Vad ska du göra här för roligt då? frågade jag.

– Jag har slutat göra roliga saker, sa Sven. Roliga saker är för borgare.

Kjell gick och hämtade sin mobiltelefon och Sven lyste upp lite.

Kjell: Gissa hur många gånger jag har använt den här?

Sven: Det är ju för att ingen ringer på den. Att ringa dig är som att försöka ringa Elvis. (tar emot telefonen) Men ska inte du använda den då? Du är ju familjefar.

Kjell: Jag säger inte att du ska få den.

Sven: Jag måste låna den i ett halvår minst.

Kjell: I ett halvår!?

(Båda vecklar in sig i en lång harang som innefattar "comvic", "köpa ny", "låst i nio månader till", "bindningstid" och "betalar av på telefonjäveln".)

Kjell: Men då borde du väl ha rätt att få en ny telefon?

Sven: I vilken värld har du bott?

Kjell: Mobiler, alltså, det är bara trassel.

Jag: (till Sven) Du är lite blek.

Anonym medlem i Tidskriftsverkstaden: Är du sjuk, Sven?

Sven: (kacklar och viftar med armarna)

Kjell: Det skulle passa dig. Kycklinginfluensa.

Jag: Det går jättedåligt med BOFH när inte du är här.

Sven: (med största tänkbara sarkasm) Jo, men eftersom målet med mitt liv är att vara uthängd på en blogg, så får jag väl vara här för din skull då.