Populär poesi II

Var på diktuppläsning med Fredrik Lindström, Kristina Lugn, Lina Ekdahl och Solja Krapu häromveckan (dessutom med musik av Magnus Tingsek). Ett lyckat arrangemang, som dragits ihop av Fredrik Lindström (han presenterade sina ”favoritpoeter”) under rubriken ”Vi är såna som bara vill läsa dikter för dig”. Vilket förstås anspelar på hans egen diktsamling ”Jag är en sån som bara vill ligga med dig.”
Hans diktsamling fick väl inga bra recensioner och frågan är förstås om Fredrik Lindström ses som en poet över huvud taget. Hur som helst ville han visa att poesi inte behöver vara ”svårt, svårt, svårt” för att citera en förhandsartikel ur DN. Och det lyckades han ju med.
Det var i det närmaste fullsatt på Södra Teatern, jag satt på en ströplats farligt högt upp på andra balkong. Publiken var uppmuntrande, lysten både på poesi och underhållning, en förväntan hängde i luften, poeterna behövde bara börja på någon av sina mera kända dikter så vällde responsen fram. Ovanligt och intressant med en sådan stämning, och man associerar faktiskt närmast till just Poetry GangBang.
På mig var det faktiskt Lina Ekdahl och Fredrik Lindström som gjorde störst intryck, Kristina Lugn och Solja Krapu var naturligtvis inte dåliga, men de var mer som man kunde ”förvänta sig”. Lina Ekdahl gjorde ett mycket starkare framträdande än i somras när jag såg henne utomhus i Vita Bergsparken tillsammans med Bob Hansson, i en blåsig och kylslagen kväll. Fredrik Lindström visade sig vara… tja, om inte en helt övertygande poet, så ändå en lovande poet, med några riktigt bra dikter i gränslandet mellan just underhållning och det där odefinierbara som vi kan kalla allvar, existentiella undertoner…
Ändå hade han en hel del problem med sin roll som kvällens värd, han har mycket gratis men också en del emot sig i sin nya roll. Som till exempel när han sa ”Jag är jätteglad att ni är här i kväll” så kom han på sig själv att det där lät lite ironiskt… varpå han kontrade med ”Så kan jag även säga när jag är på en företagsjobb i Gävle, men den här gången menar jag det.” Varpå han var tvungen att lägga till ”Men även det kan jag förstås säga på ett företagsjobb i Gävle, att den här gången menar jag det verkligen!”
Inrepeterad avvikelse eller inte, roligt var det. Likaså när han tog avsked av publiken efter några ”extranummer” från poeterna: ”Tack för att ni kom hit allihop” och började småskratta uppgivet: ”Det är inte lätt med den ironiska generationen”.