Jag vet inte vad som är det mest anmärkningsvärda med den här målningen; troligen att den är målad på 90-talet. Således på långt håll besläktad med den "nya" fotorealismen i Norden. För att vara en sådan är den ju relativt fri från nostalgiskt material-sentiment. Däremot är den helt retro vad beträffar motiv och penselföring. Och så själva "storyn" då: Cowboys i ett bergspass. Jag tror att jag gillar den här bilden på ungefär samma sätt som jag kan gilla att se en gammal cowboyfilm, inspelad i Nevada eller Colorado. Det här motivet är från Wyoming. Egentligen är det bara den blå tonen på berget, det gröna i granarna och det grå i stenen, som är något att ha. Tänk bort det andra.
Intressantare blir det om man visar Smiths bergsbild tillsammans med "Bergsvandring" av Dick Bengtsson, (målad på 70-talet tror jag). Kopplingarna kan ni fundera på själva. Eller så kan ni rekvirera Hjärnstorms nummer om Dick Bengtsson. Om det nu finns ett enda ex kvar.
(Om Tucker Smith: From a spacious studio on almost 300 acres of land about 50 miles southeast of Jackson Hole, Wyoming, Tucker Smith paints views of the surrounding landscape and wildlife. His easel belonged to long-time Montana artist Edgar Paxson and came to him through Shorty Shope, a member of the Cowboy Artists of America.
He and his wife, Jean, moved to Wyoming in 1993.)
6 kommentarer :
Jag skulle nog hellre placera Tucker Smith i den realistiska traditionen än i den fotorealistiska. I fotorealistiskt måleri brukar fotografiets effekter lyftas fram som t ex vidvinkel, komposition (tänk på Ola Billgrens interiörer t. ex.), olika effekter i ljus och återgivning som bara uppstår i analogt eller digitalt fotografi. Det hänger ihop med en postmodern diskussion om mediering av verkligheten. Det är svårt att hitta något av det här, eller överhuvudtaget i det måleri som du kallar retro.
Den här målningen påminner snarare om det realistiska 1800-talesmåleriet i både ämne och utförande. Nu kan jag inte förstora bilden så pass att jag kan se detaljer, men är det inte ett en hel rad tungt lastade hästar som går efter cowboyen?
Du har definitivt rätt i att det hela påminner om en gammal cowboyfilm. Men kopplingen till Dick Bengtsson ser jag inte mer än att det är berg i bakgrunden och att några går på en stig.
Jo, du har nog helt rätt i att den är kopplad till ett realistiskt 1800-talsmåleri. Men min point var lite grann att peka på hela rörelsen bakåt, mot det som gjorts förr, och det som lyfts fram som en tradition man vill återhämta. Alltså retro. Dessutom har jag en stark känsla av att målningen är gjord efter ett foto. Något jag ofta upptäcker med viss olust. Även när det sas inte kallas för fotorealism. Det finns en viss död perfektion i de bilderna, ofta, inte alltid. Billgren utgör som vanligt det mest lysande undantaget.
Jag kallade det fotorealism, utan att bry mig om de vedertagna beteckningarna; eftersom (vi kan enas om?) att artonhundratalsrealismen är passerad, och målningar av det här slaget är en sorts kopior. Men kopior kan vara bra eller dåliga.
Dick Bengtssons motbild ska heller inte tolkas som en logisk pendang, utan som en lek med bild-seendet. Det fanns en hemläxa där för läsaren ; )
Roligt med intelligenta svar, Anna.
Åh, tack, Gabi! Jag inser att min kommentar också kan läsas som att jag märker ord, men det var inte meningen. I själva verket är jag intresserad av ämnet. Jag har intresserat mig de olika traditioner som 1800-talsrealismen och fotorealismen utgör och deras respektive efterföljare i vår tid. Den förra är egentligen inget annat än avbildning av ett motiv så naturtroget som möjligt, även om det i realismen även fanns ett socialt motiv. Den senare är mer förknippat med fotografiet som medium och den verklighetsuppfattning vi har fått med det.
Jag tycker också att många av dagens fotorealister, eller nyrealister, är trista. Det blir liksom livlöst.
Om 1800-talsrealismen är passerad eller inte vill jag låta vara osagt. Om det uppstår en anledning till att måla som man gjorde på 1800-talet kan det inte vara passerat. Det blir naturligtvis en form av pastisch, men motståndet mot pastischer är i hög grad en modernistisk tanke, och på det sättet bestämd i tid och rum.
"bestämd av tid och rum" joda.
Men jag fortsätter tänka att jag har bestämt mig själv. Vad beträffar ismerna är det rätt många som flyter förbi genom mig utan att lämna spår. Bland annat då mycket av manierismen, förr och nu.
Men, eftersom jag inte tillhör Någonting, kan jag alltid se till den individuella bilden. Hoppas jag.
Det tycker jag att du gör rätt i, att du har bestämt dig själv och utgår från den individuella bilden! Det är en inställning som jag själv delar, även om jag inte förnekar att de åsikter och utsagor jag kommer med samtidigt bottnar i någonting utanför mig själv och hör hemma i ett sammanhang större än mitt eget. Det där med att säga att pastischer aldrig kan vara aktuella, bottnar t ex i modernismens tankesystem. Det är vi oerhört präglade av än idag. Men jag bråkar inte med dig.
Nä, inte bråkar vi ; )
Om jag ska nämna, som hastigast, en pastischartad konstnär, som jag tycker är lite bra så är det Cecilia Sikström, men hon gör ju en målerisk lek av sjuttonhundratalsinspirationen. (Gjorde) Vad hon gör just nu vet jag inte.
Och bland retrogardisterna tyckte jag bl.a. om Rådströms Moln, om du minns.
Men jag skulle kunna skriva rätt elaka saker om mycket annat av det där; Om det inte var så att "man får välja sina krig".
Ciao!
Skicka en kommentar