Följande utspel av just Paul Andersson, vid en offentlig uppläsning på Klara Folkets Hus 1951, utgör något av ett manifest för den svenska nyromantikens gryning. Samtidigt är det så personligt hållet att det också kan liknas vid ett manifest för en person; nämligen poeten själv.
Fyrtiotalismens fixerade synsätt i det redan förlorade och sterila beklaganden har äcklat mig fram till romantiken som jag hoppas också har en plats för mig trots att jag vägrar att engagera mig i det som omger mig. Jag vägrar emedan inget krig och ingen fred kan förändra de ting som utlöser mina visioner och emedan mina upplevelsers uttryck aldrig har någon social uppgift.
(citerat efter Andreas Gedin i ”Ett andetag djupt är livet”, Paul Anderssons samlade dikter)
Det är ett ståtligt ställningstagande för rätten att inte göra några ställningstaganden, och måste naturligtvis ses mot bakgrund av efterkrigstidens atombombsvånda (som väl aldrig riktigt har stillnat sedan dess).
Den andre av den svenska nyromantikens förgrundsfigurer är förstås Bo Setterlind, som på sätt och vis borde nämnas före Paul Andersson, då han debuterade redan 1948 med Månvagga på Bonniers förlag. Setterlind rörde sig delvis i samma kretsar som Metamorfos och kunde delta i deras uppläsningar. Ibland i pressen misstogs han rentav för en medlem i Metamorfosgruppen. Dock tillhörde han en äldre och mer etablerad generation.
När jag förr om åren tänkte på Bo Setterlind och Paul Andersson, tänkte jag på dem som två helt olika förgrundsgestalter. Men ju längre tiden har gått, desto mer ser jag deras likheter. Bägge var faderlösa, bägge hade en egendomlig klasslöshet, då de trots fattigdom gärna uppträdde välklädda på ett lite flamboyant sätt. Bo Setterlind dock mer strikt och borgerlig, som jag uppfattar det.
Paul Anderssons narkotikamissbruk och flörtande med tillvarons nattsidor hade ingen riktig motsvarighet hos Setterlind, som var en ljus besjungare, men även han bekant med tillvarons mörkare sidor.
Intresset för Paul Anderssons verk och liv finns kvar hos nya generationer, trots en begränsad produktion. I jämförelse är väl ingen svensk betydande poet som Bo Setterlind underrepresenterad i offentligheten. Ingen av hans många diktsamlingar finns i dag tillgänglig i nätbokhandeln, inte heller någon samlingsvolym. Det enda som finns enkelt tillgängligt är tre dikter i bauta-antologin ”Svensk dikt”. Där är för övrigt också Paul Andersson representerad med ett kort utdrag ur Elegin.
---
Så småningom, närmare bestämt natten till den 20 maj 1957 i Uppsala på en författarkonferens med avslutande middag gick Bo Setterlind vidare och bildade en egen filial inom den svenska nyromantiken, nämligen Romantiska förbundet, ett sällskap för ”romantikens återuppblomstring och förnyelse”. Han bildade inte förbundet ensam även om han valdes till dess första ordförande. Han hade med sig författarna och poeterna Harald Forss (vice ordförande i interimstyrelsen), Lars Englund, Olle Svensson och Bengt Jändel m.fl. Ett 30-tal närvarande antecknade sig som medlemmar i det nya förbundet på den lista som gick runt. Att flera av Romantiska förbundets grundare kämpade både med ekonomi och annat, trots höga litterära kvalitéer, framgår bl.a. av Bengt Jändels öde som jag berört i den här artikeln.
1978 startade Romantiska förbundet tidskriften Aurora, som allt sedan 1982 utkommer med fyra nummer per år och alltså fortfarande existerar. (Fråga undertecknad.)
---
Apropå litterära grupperingar; vad som förbluffar mig när jag läser Gunnar Balgårds initierade bok ”Jack & gänget” om beatrörelsen (som var en mer sammanhållen grupp än jag själv trott fram till nyligen) är samtidigheten på andra sidan Atlanten. Just 1957 presenterades beatförfattarna med Jack Kerouac och Allen Ginsberg i spetsen för första gången i samlad form i den klassiska tidskriften Evergreen Review nr 2 1957. Skillnaderna om man jämför med svenska företeelsen Romantiska förbundet är kanske större än likheterna men 1957 framstår i efterhand för mig som de litterära grupperingarnas år.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar