Autodidakt

Lundell övar sig fortfarande

han är i enskildhet

nästan ingen kommer över tröskeln

jag var uppe på

Bellmansgatan 9

och kollade in årets skörd av tavlor –

bilderna våldsamma, liksom i trasor –

hjärtat kritvitt och naket

för falken i landskapet

vem minns saker mer än

ansikten

vad räddar du när det bränner jorden

det är kvinnan som skuggat honom

med åtrå

i alla år 

genom ett träd ner till havet

vem räddar sorgen i kvinnornas bröst

han anslöt Rom i regnet

till sitt konstprojekt

och gav det ny laddning

han stod bredvid

sig själv som tjugofemåring

och förundrades över sitt alter egos handlingar

Att hålla intresset uppe

När är det Anna Nygren och när är det Linda Skugge som talar i den porrigt neurotiska "Utkastet jag skickade" (it-lit)? Det vet man inte så noga. Man vet att de vill falla i munnen på varandra tills det inte längre spelar någon roll vem som för ögonblicket talar. Man vet att ingen redaktör (utom Carl Lindsten) vill ge ut en sådan här skrift med kloförsedda porrnoveller.

Låt oss gissa; Anna Nygren skriver på en "liten avhandling", Linda är den världsvana som vet vad allting kostar. Högerställda texter omväxlar med vänsterställda och jag hittar ingen absolut regel om vem som talar för vem.

Det är de två och mailen, och kanske finns det någon skönhet i detta. "Carl" hovrar över texten; ska han ge ut detta eller inte? 

Det finns ingen gestaltning, det finns bara ganska interna resonemang;

"ingen vill, ingen sak vill, inget rum vill

att jag ska komma in

jag ska vara utanför 

jag ska vara med mig själv"

Besynnerliga är dessa texter.

Deras dikt är en dröm om tid

Ted Hughes är ingenting

mot Peter Lindforss

säger jag tankspritt

 

Det är olika språkområden

konstaterar hon

fortfarande läsande

 

Du vet att han kände

Leonard Cohen va?

Han skrev direkt på

engelska många gånger

för att Leonard skulle förstå

Det var långt innan Google Translate

 

Han måste talat

ett universellt språk

säger hon milt

 

Landskapet och poesin (Ada Limón)

Jag har svårt för poesi som är förebildlig. Eller snarare är jag kluven till en poesi som vill mig bara alltför väl.

Det blir så lätt en idyllisk köksträdgård av det hela och poesins sökande kommer inte vidare.

Samtidigt är bärandet (som Ada Limóns till svenska översatta diktbok på 20TAL heter) också ett ärande. Varför skulle man inte kunna hylla och älska den natur man själv så uppenbart är en del av? Att känna platsens flora och fauna och låta sitt skrivande bli en nyskapad ört, satt i mystikens tjänst.

Ada Limón var affischnamn för senaste upplagan av Stockholms poesifestival, den festival som innehåller så förbluffande lite poesi för övrigt. Jag hade inte möjlighet att vara där, men jag noterar i de svenskspråkiga dikter som Henrik C Ehnbom har översatt hur Limón traderar platsernas namn och minnen. Tryggheten i landskapet som hemkomstort bildar en andra natur och en benägenhet att kämpa för sin rätt.

Det finns en mystik i markens underjord lika väl som i överjordens himmel.

 

Under tiden jag grävde bort jord för att göra plats runt lönnen

upptäckte jag en massa smultron i full blom.

Jag lät dem vara hjärtbäret. Rött.

 

Julen 2023

Från decemberfylla

till januarigråt

om du ens hittar en smula

Det är svårt att skilja tiderna åt

 

Från febervåld

till ensamhetsdimma

kan du lasta av sorgen

på månen

Nästa säsong blir en ljuvlig fågelsträcka 

Små skrifter

Vad är grejen med alla dessa små, korta, tunna diktsamlingar?

Böcker utgivna av Trombone, Lyrikvännen, Pamflett och Edition Tegnér… för att bara nämna några.

Vilket specifikt intryck gör det med en så pass tunn volym (som t.ex. Svavelseriens 16 sidor)? Jag vet inte, det är därför jag frågar. Typsnittet i dessa böcker eller häften är ofta väldigt litet men det är det ju även i Bibeln.

Är kortheten en slags andlig disciplin eller är det tvärtom en slags expansion från en krater?

Mycket kan förvisso sägas i det lilla, men jag anser att centrallyrik bör ha hyfsat stort typsnitt, sen må skriften ha ett fåtal sidor.

Dikten är ett möte mellan glasögon och kråkguld.

Två korta

Det känns som om Ingrid Nyström (Lyrikvännens lilla serie) blir än mer sakral och sorgsen i det lilla formatet. Urvalsvolymen Återkomst är som bibelspråk för det grå 1940-talet.

Vad gäller Lars Hasselblads Moln med lysande kanter (Edition Tegnér) är det som om författarens kroppsegna värme och närvaro slår ut all samhällsplanering som vill sätta krokben för den. Mild utopism à la 60-tal.

En glimt av Hans Boij (1939-2023)

Hans Boij har gått bort – i september – och jag har inte ens noterat det. Han var i åttioårsåldern, men fortfarande oupphörligt verksam med att skriva och ge ut allt tjockare verk, inte alltför finslipade utan väldigt ojämna. En gång var han ett fullgott alternativ till Bonniersfären genom sin vassa orientering och förmåga att lägga fram motsägelserna i vad som i vanliga fall döljs av samhällsmyten om god sammanhållning på statusstegen etc.

I runda tal var han verksam som bokmaskinist i ett halvsekel sedan han tidigt (1967) fått sparken som Bonnierförfattare. Under 90- och 00-talen stod han sig som bäst, i sin motvalls skrud. Då kunde jag och några fans till fångas av hans värld av vardagligt iakttagna dikter med rytmiserat valda ord, hantverksmässigt framställda av ur arbetarlivet förlupna, enkelt men komplicerat liv. Ofta belyste de lögnaktigheten i samhällsmyten om jämlikhet.

Från Kafferepet till fallrepet ska vi fikasugna vandra. Nej, det är ingen heroisk klyscha. Hans Boij är vaktmästeriets poet, en som bara kan börja med att samla och böja ord i varje arbetslös timme. Han stiger ut i den sena eftermiddagen. Påtar i jorden, plockar upp det språk som andra förbisett och förträngt. Ofta är det kvitton från caféer i korslinjen mellan ensamhet och öppet medvetandetal i mängden människor. 

”Det gudomliga tillståndet” av Ylva Gripfelt (Ellerströms, 2023)

Ylva Gripfelts dikter är sköra men kontrollerade. Det förefaller, hur det nu är möjligt, som om hon skriver ännu kortare än Ola Julén. Där Ola som bekant, oftast höll sig till enradingar, breder Gripfelt ut sig på hela två-rader, ibland upp till fem på varje sida.

Paletten känns som buren av tunn rymd. Hon skriver så lite mellan varje bild att det är som om inget händer. Men så flyttar hon perspektivet någon miljondels grad och befinner sig plötsligt mitt i den förlåtande – men samtidigt så indifferenta – naturen.

Det är stiligt gjort och mot slutet gripande när man förstår att denna minimalism, denna försiktiga skildring av bråddjup har sin förklaring. Att det rör sig om en potentiell barnmisshandelshistoria i lyrisk form där diktjaget ”åkt dit” då hon inte kunnat göra något åt situationen. För hur ska ett litet barn försvara sig mot en misshandlande eller hotfull pappa?

Stilistiskt ligger hon nära Eva Ribich och Pernilla Berglund. Det vidöppna men samtidigt så återhållsamma i uttrycket. Att ge ifrån sig små bitar av information där läsaren får pussla ihop den befintliga världen själv. Starkt, otäckt fast inget otäckt blir synligt. Det unga diktjaget säger liksom: ”titta inte hit, vi är inte annorlunda än några andra”.

Pappans hemkomst är vad hon nervöst har väntat på.

 

Jag håller mig i det kalla elementet

tittar hårt där vägen bryts

 

men inget kommer

 

jag, får inte röra mig

 

Vägen är tom

 

Och plötsligt står pappan mitt i rummet. Panik utbryter.

 

Pappa står mitt på golvet  mitt i rummet

 

mycket stilla

 

som om han håller andan

 

Katten är till hjälp (ack denna pälstrygghet!) men naturen är för infiltrerad av människornas våld och tvång för att erbjuda någon frihet.

Det är ett kammarspel, snart kommer morbror och allt liksom bara är som det är.

Men allt det hårda ligger kvar. Det är från hennes och pappans gård som reglementet och tvångsreglerna kommer. Det gör ont att stanna där. 

P.S. Vad gäller titeln, Det gudomliga tillståndet, känns den malplacerad såvida det inte handlar om hur barnets själ förr förväntades vara skyddad av Gud. 

 

 

Med mentorn i verksamhet

När jag skriver

är jag fullständigt lugn

 

Jag söker en bärande metafor

i gryningen

 

Oväder i fjärran

Risskålen i handen

 

Den som vill rubba döden

Måste ha minst nio liv

 

 

Postum vän, levande mentor

Det var tydligen meningen

att de skulle träffas

 

Det fanns inget annat

aktuellt scenario

 

Från början var dikten

apokryfisk

så småningom

blev den allt tydligare

och pregnantare i sitt uttryck

även om det ofta är

små nyansers spegelverkan

Du stod vid den andra sidan av ljusbordet

och sa inte ett ljud till mig

det var Gabor som var den

gemensamma vännen

vi tog sats mot andra länder

och världar

utan att veta om varandras existens

långt senare

berättade jag

om ditt egendomliga liv

Jag väntade mig vad som helst av dig

Till poeter jag inte hann lära känna

de unga döda

går i särskilda skolor

med komprimerad undervisning;

de flyttas upp en klass

för varje ord de lärt sig

så har de också

en utstrålning av

brådmogenhet

ju närmare döden de kommer

desto mer står de upp till liv

ibland

när någon agar dem

är de tysta

så vinner de också

kamraternas vänskap

genom att aldrig skvallra

när de gjort något dumt

ibland värmer bara

hjärtats ord

när de håller på

att lära sig leva och dö

     

    tillägnas Alicia Gallienne (1970-1990)

En Frostenson-sejour: om ”Alma” (Polaris, 2023)

Alma är redan Katarina Frostensons fjärde prosalyriska bok sedan debaclet med ”Klubben” 2019. En bitter smak följde med de verken, angreppen på svenskt kulturliv var legio.

En viss spänning låg i detta; hur skulle Frostenson hantera sin nya position som avlövad litterär makthavare? Hur skulle hon gå vidare? Hon vann en viss respekt i sina försök till återkomst och omformulerade livsval. Skildringen var ovanligt öppenhjärtig men inte vacker. Hennes nyss så hyllade poesi trevade sig fram bland nya positioner.

Men Alma är något nytt och delvis annorlunda efter K, F och A. Här har ett visst lugn infunnit sig, författaren har börjat inrätta sig i den nya hemorten Paris. Ett visst ljus sprids genom stadens kulturella horisont. Promenader genom omgivningarna lossgör krafter och en delvis omorientering tar vid.

Observationer leder till stämningsfulla litterära formuleringar i ett skede av hennes liv. Exilens villkor är nu vad som på allvar börjar genomsyra hennes skrift. Och de gamla gudarna blir som nya.

På s. 64-65 om nattens försångare, Novalis:

”det är ju Jena, då vet jag precis exakt var jag är! I en ort i det sydliga Tyskland där den blå, romantiska blomman och hymnen till natten, kristallen och flamman såg dagens ljus.

Romantikens urort. Den bekänner jag mig till, eller; den är jag kommen ur och den håller jag kär, även om en del grummel även finns i den klara bägaren.

 

Hemmet som en möjlighet?