Recension av Larry Silváns "Jag hoppas du också är vid sjön i natt" (Trombone, 2022)

Larry Silván (1955-1976)

Nu kommer tredje omarbetade upplagan av hans efterlämnade dikter, denna gång att betrakta som ett separat verk i förhållande till sina föregångare, därför att urvalet har ändrats så mycket och ny information har tillkommit. Boken har fått titeln ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” (red. Erik Jonsson). Första gången hans dikter gavs ut postumt var med utgåvan Dikter 1977, andra gången 1989. Nu kommer alltså ett nytt urval.

Larry S, bosatt hela sitt liv i Ekenäs, Finland. En finlandssvensk angelägenhet?

Nej, oavsett sin unga bortgång har Larry S nått ett stort inflytande inom den samtida poesin, och nu när han ges ut av ett rikssvenskt, om än litet förlag (Trombone) kommer han att stanna kvar även inom rikssvensk poesi, som riktningsgivare och inspirationskälla, allting tyder på det.

Mötet med Larry Silváns dikter är omtumlande. Detta trots att långtifrån allt han skrev var ”bra”. Det var ändå angeläget - på något sätt, Larry S bjuder på direkthet, uppriktighet, känslosamhet, närhet i sina dikter – men också stolta proklamationer à la Majakovskij, vars politiska övertygelse (kommunism) han delade. En del av dessa unga revolutionsdikter ter sig mer än lovligt naiva, de är sylvassa men som poesi håller de egentligen inte. Vi får nog se dem som del av den större vänsterrörelsen under 60- och 70-talen.

 

”1917 var vi omogna

och därför gick det som det gick

 

Men nu är vi

medvetnare, mognare

och starkare”

Det slår mig nu när jag skriver detta, att vad Silván här pratar om förmodligen inte är den ryska revolutionen (som förvisso ägde rum 1917) utan det finska inbördeskriget 1917-18 (av somliga kallat frihetskriget). En sådan tolkning ger definitivt en starkare laddning åt dikten. Inbördeskriget är fortfarande ett sårigt minne i Finland, säkerligen så vid den tid när den unge Larry växte upp. Han var arbetarklass, självklart röd, och hur hans familj förhöll sig under inbördeskriget kan ge viktig bakgrund för förståelsen av hans verk. Men nog om detta för nu.

Larry S kände sig inte hemma i det borgerliga, eller som han skrev kapitalistiska, konsumtionssamhället. Eller rättare uttryckt; han hatade kapitalismen som samhällssystem och den utslätning av folks levnadssätt (förborgerligande) det ledde till. Silván slogs med näbbar och klor mot denna samhällsutveckling:

 

”Är du nöjd nu

  när du sålt din solidaritet

  till en konstant arbetsplats

  med alltför låg lön”

 

Hans poesi innehåller otaliga deklarationer och ifrågasättanden av det här slaget. Och ja, det blir fungerande dikt på grund av poetens frenesi i angreppet, som kan påminna om en ung Bruno K Öijer.

Själv flyttade Larry S till en soptipp utanför den idylliska staden Ekenäs, där han bodde i en liten stuga, sökte sig till naturen och lät sig inspireras. Han såg naturens både skönhet och hårdhet, varav han själv kunde vara en del:

 

”I dag

på avstjälpningen

mötte jag en råtta

som hade pälsen bortskalad från huvudet

keossade blodiga ögon och nu

krupit tätt intill en grästuva  darrande

Jag slog ihjäl den”

 

Larry Silván utvecklades snabbt, han tvingades hela tiden skriva ikapp med sin själs nya ställningstaganden och omvänt fånga upp alla blixtrande associationer och spegelbilder som hans skrivande födde. Jag vet inte om han kände att hans tid var utmätt, men hastigheten i utvecklingen av hans formuleringskonst, hur han liksom bara kastar ner några rader och går vidare, är slående. Man får intrycket av att han – liksom Edith Södergran – förlåt alla dessa referenser – inte omarbetade mycket utan ständigt gick vidare

Marlene-dikterna, som de kallas, fem till antalet och bland det sista han skrev, skulle utgöra höjdpunkter i varje skrivande människas liv.

 

”Nej herregud Marlene

Sommaren har blekt ditt hår

och det är verkligen mycket dofter i kväll

märkte jag när jag kom hem

Vitmåra, torrt gräs, vete, sand, barr, ljung och

torr fjolårsvass nere i viken

Det är fullmåne och

kålbladen är kantade av små kvällsdaggdroppar som

stannar på mina händer när jag vidrör dem”

 

Rader som dessa ur Marlene-dikt nr III utgör bara uppladdningen av spänningsfältet. Diktaren visar upp hela sin palett innan han går loss på duken och det blir åka av. Det är som om Larry S står upp i berg-och-dal-bane-vagnen vissa sträckor och bara skriker rätt ut. Detta samtidigt som han i lugnare partier stillsamt samlar in nya iakttagelser, hängiven sin förälskade livskänsla. Sådan är hans bästa poesi, men glöm inte att där också finns självrannsakan mitt i den känslomässiga dramatiken, hyllningar till vänner och kärlekar, vardagsporträtt och kanske framförallt, en obetvinglig närhet till djuren, inte minst katten Laulu.