Bloomsday
jag gillar inte
Leopold Blooms
faiblesse för
njurar
och onaniscenerna
lämnar mig kall
ändå är det ett glansfullt
liv i all
sjaskighet
i Dublin
men glöm inte att
Joyce själv
tidigt lämnade det
uppfordrande
iriska bandet
bakom sig
när jag kom dit
på hans hundrade
födelsedag
fanns det inget kvar
av hans ande
bara en in
absurdum uttunnad
föreställning om
att han
fortfarande var på
plats
nere vid den smutsiga floden Liffey
rotande efter spegelguld i rännstenen
de desperata unga
tiggarbrudarna
nere vid bron
de som förvägrats
abort
och hade touchat
samma miljöer
som Joyce gjorde
till sina egna
föga respektabla
kom ihåg att han
vände sig om
som en gest mot
fäderneslandet
och beskrev dess predikament
som en situation
bortom
gråterskornas likvaka
jag minns att taxichauffören
rekommenderade ”Dublinbor”
och hade svårt för
Ulysses
den taxin
tog mig hem
med för mycket
Jameson i blodet
jag litade på
dubliners
men hundra år
en sådan onödig
fingervisning
om närvaron
som upphört
och stoltheten
som återvänt
jag ropade aldrig
efter Bloomsday
då jag var mitt
inne i den
jag lyssnar nu
till vilka dagar
som än kommer
Björstendagar
fästa vid himlens
återstod av blickar i den sårade
Joyces ögonbindel
som lever upp-och-ner
skuggad av den
akademiska forskningen
om sig själv
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar