Raattamaa äreräddad med mera

Nya numret av Lyrikvännen har kommit ut, och jämfört med det ganska likgiltiga ”brev-numret” senast är det ett framsteg. Det är svårt att misslyckas helt och hållet med ett Norge-nummer, den norska litteraturen är ju ett ganska outtömligt tema. Därmed inte sagt att jag är speciellt nöjd… som läsare känner jag mig fortfarande inte direkt tilltalad av den nya redaktionens inriktning, men något sådant vore ju inte heller att vänta. Här några korta noteringar.
Numret domineras av en yngre generation norska författare, några språkmaterialister men också mer blandat. Det saknas presentationer och översiktsartiklar kring läget inom den norska litteraturen, vilket är en klar brist. En dikt av Ronny Spaans (från det retrogardistiska hållet) publiceras sida vid sida med en essä av Espen Stueland, som har debatterat från det motsatta hållet i den poesidebatt som har varit. Alltså föregångaren på norsk botten till debatten om OEI och Lyrikvännen som jag har varit med och fört i Sverige under vintern. Om bakgrunden i den norska debatten - inte ett ord från redaktionens sida.
Lars Mikael Raattamaa äreräddas (?) med två essäer av norska kritiker, däribland just en av den tidigare nämnde Espen Stueland. Det känns som om uppmärksamheten är ett direkt svar på den kritiska essä jag hade om "Politiskt våld" i Lyrikvännen nr 5/04. Alldeles oavsett detta blir väl nu L. M. Raattamaa den mest omskrivna samtidspoeten i Lyrikvännen i mannaminne, vilket är en närmast absurd koncentration av uppmärksamheten på just hans författarskap.
Bra poesi av Karin Haugane (översatt av Ann Jäderlund)!