Debutantantologier är ett släkte för sig

I gårdagens Expressen hade Kristian Lundberg en intressant artikel om debutantantologier (formellt en recension av W&W:s Debut 2005).
Till att börja med ifrågasätter han om de medverkande i Debut 2005 verkligen är debutanter i vanlig mening, då de allra flesta redan är antagna till prestigefyllda skrivarutbildningar och medverkan i debutantantologin då mer blir en slags bekräftelse av den redan erövrade positionen.
Han gör en jämförelse med en upplaga av den gamla Grupp-antologin och väljer då Grupp 86 där "bland annat Håkan Sandell och Lukas Moodysson debuterade". Lustigt nog gavs ju också den antologin ut av W&W (1986 var sista året) innan den sedan gick över till att ges ut av Gedins förlag för att slutligen läggas ner.
Kristian Lundberg skriver: "Var den antologin mer färgsprakande, oförutsägbar, spännande? Jag vet inte det."
Omdömet ter sig vacklande. Jag läser Lundbergs recension som att han menar att det är en högre lägstanivå på de medverkande i Debut 2005, det är ju bara åtta debutanter som medverkar för övrigt, medan den gamla Grupp-antologin var brokigare på gott och ont.
Varför väljer då Lundberg just Grupp 86 som en jämförelse? Det kan förstås vara en slump, men det som kallas slump är sällan helt godtyckligt. Det var nu inte bara Håkan Sandell och Lukas Moodysson som debuterade i Grupp 86 utan också... Kristian Lundberg. Inte undra på att han hade boken hemma i bokhyllan, lämplig att göra en jämförelse med.
Detta kan den intresserade lätt kolla, genom att gå till källorna. Kristian Lundberg döljer inte sin egen medverkan men han undviker att nämna den.
Och hur kommer det sig då att jag själv så lätt kan slå upp antologin och kolla hur det förhåller sig? Svar: jag medverkar själv. Liksom för övrigt även Robert Ulvede...