Det personligas återkomst i de litterära tidskrifterna

Det här intresserar mig högeligen. Jag ser två motstridiga tendenser växa sig starka just nu bland litterära tidskrifter. Det finns de som uppmuntrar för att inte säga förutsätter ett avpersonifierat eller anonymiserat skrivande, främst bland dessa naturligtvis den relativt nystartade Anonymos . Det förefaller mig dock som om det anonyma skrivandet inte verkar locka så himla många skribenter. (Anomymos har ju gett ut två tomma nummer på grund av bristen på inskickade "kvalitetstexter"). Att inte stå med sitt namn för sitt skrivande är ju vanligtvis ett tecken på att man ännu inte har utvecklats mot ett riktigt författarskap. Jag uppfattar det ibland som förakt för skrivandet när man inte bryr sig om att publicera mer än exempelvis förnamnet på en ung skribent, i andra sammanhang.
Men också högstatustidskrifter som OEI dras ju till ett "avsubjektiverat" skrivande. Det är ingen slump att deras första nummer hade rubriken, eller temat, "oidentifierade verbala objekt". Vad är deras favoriserande av metoder som ”cut up, détournement, postproduktion et cetera” mer än olika sätt att kringgå det subjektiva skrivandet?
Men så över till den motsatta tendensen, och den är minst lika tydlig i dag. Det finns tidskrifter som vill undersöka gränsen mellan det privata och det personliga, för att se vad som är relevant för skapandet. Det finns en nyfikenhet på det skapande subjektet bakom de litterära raderna, som jag inte uppfattar som osunt utan välgörande. För också författaren är en människa, det blir så lögnaktigt att bortse från det. Enkelt uttryckt.
Jag fick tidskriften Fantasin med posten i dag. På sin hemsida har de lagt ut en text som egentligen är svar på en bloggenkät initierad av Sigge Eklund , men som i hög grad berör det här ämnet. Vad de vill med Fantasin, och det handlar just om gränsen mellan det privata och det personliga, när det kan vara lämpligt att sudda ut den etcetera.
Men också första numret av jmm vill jag gärna någonstans räkna till den här strömningen. Det är ett nummer med dagbokstema, vilket självklart också då rör sig kring det personliga och det privata, och hur konst ändå kan komma ut ur detta balanserande. Klara Bengtssons valda dagbokstexter under rubriken "Kommer jag bli lycklig?" framstår för mig som absurt starka, alldeles oavsett genrer.
Slutligen också nystartade tidskriften Komma har i sitt nr 1 flera texter som kretsar kring upphävandet av gränsen mellan det personliga och det privata. Magnus Borg undersöker de personliga/privata drivkrafternas betydelse hos författare som Linda Skugge, Christine Falkenland med flera, i en intressant artikel. Författarna Anders Bergdahl och Peo Rask hänger ut sina refuseringar och brevväxlingar med förlagen till beskådande. Det har kritiserats (av SR:s Kulturnytt) för att vara en aning gnälligt, men för mig är det starkt.
Kanske är det personliga elementet äntligen på väg tillbaka i litteraturen? Välkommen tillbaka skrivande och skapande människa, som vi har saknat dig!