Jag tittar i ett gammalt nummer av Ordkonst (nr 1/2005). Jag blev där angripen av Martina Lowden, som ett led i en då pågående litterär fejd som numera har tagit sig andra uttryck. Jag fick i alla fall skäll för att jag publicerat en dikt med sexuellt färgat språkbruk på sajten Lyriska.nu; Martina citerar i sin artikel med nedlåtande välbehag några av dess rader. Om hennes upprördhet är litterärt eller moralistiskt betingad är oklart, det kanske var en kombination.
Visst, det var ingen av mina bästa dikter, det var snarast en apokryfisk version av en dikt som numera i sin helhet lyder:
Jag har lagrat min ungdom
som whisky
på tunga, mörka ekfat
och just ikväll är jag törstig.
Martina Lowden fokuserar dock endast på diktens fortsättning i sitt inlägg
Jaha. Jag tittar ner i Andreas Björstens själs avgrund:
’(jag har aldrig lyckats / suga av mig själv / men kanske kan jag bli min egen ungdomskälla / tack vare / minnets whisky)’ Jotack, det var en svavelpust som hette duga det. Kan någon vädra?
Senkommen kommentar, inte bara l’esprit de l’escalier utan formulerad långt ute på gården:
I likhet med Catullus hävdar jag att även en renhjärtad poet kan använda sig av ett grovt språkbruk, för att väcka en viss effekt. Men vid läsning av den nyöversatte Catullus konstaterar jag helt sonika att hans språkbruk var långt grövre än mitt. (Aktiviteten ”att suga kuk på dig själv” förekommer för övrigt – som smädelse - i dikt nr 88 i urvalet.)
Bra eller dålig poesi? Tiden svarar åt Catullus och hans dikter kräver inga ytterligare kommentarer från min sida.
Ja, i mitt fall, läs mina bästa dikter. Kommer i bokform inom kort.
*******
Epilog: Jag sitter i mässen på mitt jobb och läser Catullus. Jag sitter reserv och har en stunds frihet – visserligen illusorisk – innan arbetsledningen hör av sig och vill att jag ska jobba något varv.
Min arbetstid började kl 13.00. Jag har en typ av arbete där det är omöjligt att komma försent, det är helt enkelt otänkbart, även om det någon gång om året händer även oss att man misstar sig på tiden eller av något skäl är för sent ute. Klockan är nu 13.30 tisdag eftermiddag. Jag läser följande rader i kommentarsdelen till Catullus’ nyutgåva på svenska ”Dikter om kärlek och hat”:
”Catullus dikter var nästan helt okända ända från senantiken och nästan tusen år framåt. Kring år 1300 hittade någon en gammal handskrift i Verona som innehöll den handskrift vi nu har med 116 dikter.” (efterskrift av översättarna Gunnar Harding och Tore Janson)
Jag måste vara lite trött, om inte annat i huvudet, för i ett ögonblick erfar jag en egendomlig, nästan pinsam men samtidigt lite upplyftande dubbelexponering. Jag känner så väl igen de där siffrorna i texten, de är viktiga för mig, jag får absolut inte komma försent: 1300. Jaha, det var ett årtal, inte ett klockslag!
För Catullus räknas tiden i sekler, han må ha varit stor och omtalad som poet i sin livstid och ett tag framöver, därefter gick det många hundra år innan hans verk kom upp till ytan igen. För mig räknas tiden i klockslag, timmar och minuter. Jag är slav under klockan 13.00 – men också jag smider ord och verser (utan jämförelser i övrigt), också jag känner en själens kärlek formas till ord i mig.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
8 kommentarer :
Ja, det var på den tiden Martina Lowden ägnade sig åt att debattera på ett "kaxigt" sätt (naturligtvis helt riskfritt), företrädesvis mot maktlösa opponenter som dig och mig. Men nu har hon kommit dit hon vill och därför behöver hon inte längre ägna sig åt polemik (inte ens på sin egen sida otidskrift.se). Ja, det litterära fältet är precis så förutsägbart.
Gripande poesi, det du citerade om ekfaten. Jag skulle vilja klå Martina för det där.
Jag lagrar också...
Martina L har nog inte lärt sig att uppskatta väl lagrad whiskey, eller vad livet i övrigt har att erbjuda...
Den där sågningen var verkligen onödigt brutal, jag håller med. Jag gissar att det var ett sätt för Martina Lowden att hårdpositionera sig i samtidslitteraturen: "kolla, jag slår på Andreas Björsten, så att ni alla verkligen ska fatta att jag inte har något med honom och hans poesisyn att göra". Man inbillar sig att kultursvängen består av vuxna, intelligenta, medvetna människor men ändå är den ofta inte bättre än den gamla vanliga skolgården ...
Jaa, jag träffade Oscar Rossi för några dagar sedan, i samband med ett releaseparty för tidskriften Kritiker. Oscar Rossi var redaktör för Horisont och angrep även han min poesisyn i en artikel i Horisont sommaren eller våren 2005. "Somliga tyckte att min kritik var alltför brutal, men det var ingen kritik ad hominem!", uttryckte han sig. Jag har inget problem med det, i alla fall inte i dag, det var en relativt schyst debatt.
Han satte ord på det som Martina Lowden gjorde i Ordkonst, det var sannerligen en kritik ad hominem. Se uppslagsordet i Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Ad_hominem
Tack för alla (indirekt) vänliga ord, jag hade behövt dem då, för jag stod relativt ensam mot faktiskt ganska hatfulla personangrepp!
Jo, jag blev ju också på min blogg förföljd av först Martina Lowden och Elise Karlsson, sedan diverse anonyma nätspöken med språkmaterialistiska preferenser, det hela pågick i ungefär ett halvår eller så, ungefär samma tid dvs sommar-höst 2005. Nu kan man ju se det som lite av ett claim to fame - he, jag har blivit litterärt trakasserad av Martina Lowden som skrev Allt!
Jakob, det där som pågick på din blogg var rätt hårresande. Jag tycker att man kan se det på Errata också ibland, hur folk (gärna anonymt) inte tvekar att drämma till med storsläggan även när det bara blir taskigt och plumpt. Jag har undrat över det där många gånger – varför det ligger så mycket dold aggression och pyr i kulturbranschen.
Varför ligger det så mycket falskhet och hat och gror i kulturbranchen?Tja´kan det vara avundsjuka?Det kan ju vara bättre än det de själva åstadkommer??
Skicka en kommentar