Lyrikvännens sextemanummer

Lyrikvännens nya nummer 2-3/08 på temat sex är fullmatat och rätt spänstigt redigerat, med större närvarokänsla än det ganska bleka kortdiktsnumret. Men det är inte utan att redaktionen verkar ha fastnat lite grann i Vertigofällan. Vertigomannen Carl-Michael Edenborg har ju gjort sig känd som litterär pornograf, kanske den främste i Sverige, vilket har satt sin prägel på förlagets utgivning. Han har också myntat uttrycket "Köttets poesi" för en slags syn på poesi från olika århundraden där "könslemmarna" står i centrum. Gärna ska sexet och sexbeskrivningarna också vara så äckliga, extrema och (ibland) frånstötande som möjligt. Detta samtidigt presenterat med en glimt i ögat; detta är litteratur minsann. Ibland doftar det lite pastisch över den här delen av Vertigos utgivning, även om det också kan leda till minnesvärda resultat. Georges Bataille är förstås en stor författare (som väl även andra än Vertigo har gett ut på svenska). Jag minns också en fin novell av Gabriella Håkansson i ett gammalt nummer av tidskriften/antologin Subaltern.
Att Lyrikvännens redaktion är påverkade av Edenborg och Vertigo när de tar sig an sitt sextema är märkbart redan i anslaget:
"Plötsligt ser vi tecknen överallt. Sexet, knullet, könslemmarna har tagit sig in i finrummet, blivit en del av den allmänna kulturella debatten. Eller? Är det vi som blivit sexifierade, sexfixerade, vi som ser symbolerna, vi som i varje dikt eller samtal läser in kåthet, associerar allt till knull plötsligt? Kanske."

"Köttets poesi", med underrubriken "könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist" är en antologi utgiven av Vertigo i flera omgångar och upplagor. Samma namn får också mittblocket av Lyrikvännens nummer, som innehåller ett flertal smakprov ur Vertigos antologi, däribland den långa "Knulliaden".
Det här ett synsätt som - tycker jag - fokuserar alltför hårt på könslemmarnas existens i texterna. Det blir inte alltid så sexigt, eller snarare, det är sällan det blir sexigt över huvud taget. Jag envisas personligen med att det är situationen, personligheten och sammanhanget som ger sexigheten. Sexet kommer inifrån (en del skulle säga att det sitter i hjärnan, men så bestämt vill jag inte uttrycka mig, det kommer nog från hela ens kroppsliga-andliga existens). Så även i litteraturen. En text som är ointressant som litteratur blir inte nödvändigtvis mer levande för att man nämner olika könsdelar vid namn. Intressant litteratur kan däremot lyftas ytterligare av att något så livsviktigt som kärlek, sex och erotik förekommer i den.
Ur den aspekten vill jag framhålla Carina Burmans initierade text om erotik och kärleksskildringar i litteraturen från Gilgamesh och framåt! Hon visar där hur mångskiftande och stor lyrik som har ägnats detta tema, inte minst under antiken. Sapfo är fortfarande en av de största erotiska lyrikerna. Men då rör det sig just om inifrån-och-ut-poesi. Med det menar jag att utgångspunkten trots allt finns i något subjektivt erfaret, känslan och själens intryck är minst lika viktiga som det rent kroppsliga, även om de självklart också får sina kroppsliga uttryck när den erotiska detaljen kommer in och lyfter. Motsatsen är i såna fall utifrån-och-in-poesi där könslemmarna står i fokus, på ett kliniskt sätt.
Jag delar dock inte Carina Burmans negativa uppfattning av 1800-talet; hon skriver medryckande om tiden fram till 1700-talet för att sedan avrunda med följande ord:
"Strax kom romantiken, fylld med känslor, sublimeringar och nya ideal. Sex syntes inte mycket till i lyriken, åtminstone inte officiellt och explicit".

Jag finner påståendet osant. Minns Stagnelius och hans utflykter i "den lägre erotikens osunda, villsamma nejder" – som hans systerson Johan Magnus Wimmerstedt skrev om hans kärleksliv; avspeglat som det nu är i några, fantastiska sensuella dikter. Minns också Fröding, som blev åtalad för publiceringen av den öppet erotiska dikten ”En morgondröm” i diktsamlingen ”Stänk och flikar” 1896 - mig veterligen den ende svenske författare som blivit åtalad för en diktpublicering! Han fick verkligen betala ett högt pris för sin sexuella öppenhet – medan det i dag närmast handlar om att slå in öppna dörrar. Men det kanske är för mycket ”gubbsnusk” för Lyrikvännens redaktion?

De sexigaste dikterna i numret - Stagnelius och Fröding är alltså uteslutna - står annars Athena Farrokhzad och Tova Gerge för. Kenneth Kochs långa dikt "Ligga med kvinnor" är bra poesi, men långtifrån sexig.
Och Therese Bohman skriver intresseväckande om Stina Aronsons lyrik under pseudonymen Sara Sand. Starkt erotiskt - men könets laddning stannar ju inte vid något kliniskt som att rätt och slätt "ha sex". Det tycks i hennes fall ha omfattat hela livshållningen, genomsyra både livet och poesin. Jag sympatiserar med en sådan hållning, hur smärtsam den än kan vara att leva upp till.