Två (2) av sammanlagt ca 4.000 böcker som givits ut av Vulkan finns i skrivande stund införda i KB:s samlingar. Lagen om pliktexemplar verkar därmed vara satt ur spel, för första gången sedan 1661.
23 kommentarer
:
Anonym
sa...
Usch.
Fast å andra sidan är det nog ett hyfsat antal av Vulkan-böckerna som ännu inte tryckts i "ett större antal exemplar", alltså typ trettio, så skadan är nog inte så stor som den först verkar....
Nej, men eftersom Vulkans böcker trycks en i taget, kan ju ingen utomstående veta när de passerat gränsen för 30 exemplar och därmed ska anses vara en _spridd skrift_. Jag är övertygad om att den här utvecklingen har gett KB rejält huvudbry. Att ingen kulturjournalist verkar bevaka vad som sker med det här är för mig förvånande, och tyder på inkompetens.
Jag fick nyligen ett mejl från Vulkan där de berättar att de tänker höja sina priser med 20 procent. Man kan ju hoppas att det ger utrymme för några pliktex eller isbn-nummer eller liknande ...
Vem är ansvarig för att pliktexen kommer iväg i vanliga fall? Är det inte tryckeriet? I det här fallet borde det inte vara så svårt för förlaget att i sina regler för hur det går till tala om att man måste skicka iväg x antal ex till KB vid ett visst tillfälle. Frågan är bara om förlaget vet om det...
Vanligen lämnas inte pliktex för digitaltryckta verk, om det är enligt lagen eller inte kan man ju tvista om.
Hade man kunnat lämna dem som pdfer hade det väl inte varit ngt problem, men om det ska lämnas pliktex så blir ju startkostnaden ganska hög (7 x exemplarkostnaden innan påslag). Är folk beredda på att lägga några hundra i startkostnad på att få ge ut sin bok på vulkan?
här finns lagen om pliktex. https://lagen.nu/1993:1392
Förstår inte varför trycktekniken eller det faktum att man lämnar manuset i form av ett pdf skulle ha någon betydelse. Som jämförelse kan nämnas att print-on-demand-förlaget Podium har 103 böcker på KB.
"För att en skrift ska anses vara utgiven och spridd ska den finnas i ett större antal exemplar" (Pliktexemplarsenhetens hemsida)
Jag vet inte särskilt mycket om lagar, men det är lite konstigt att den som trycker böckerna i det här fallet skulle slippa undan genom att kalla sig "teknisk plattform". Tryckerier är inte heller utgivare, men har ändå skyldighet att skicka pliktex. Såvida det hela inte trycks utomlands, då. I så fall är väl det författarnas eget fel. Var trycker Vulkan egentligen?
Tryckning ett ex i taget är väl inte väsenskilt från print-on-demand? Om detta skriver hemsidan:
"Kungl. biblioteket ser det som en acceptabel kompromisslösning att två pliktexemplar (till KB och Lunds universitetsbibliotek) tas ut vid första produktionstillfället – förutsatt att trycket gäller färre än 30 exemplar.
Om upplagestorleken överstiger 30 exemplar gäller dock ordinarie antal pliktexemplar (sju exemplar)."
Då borde alltså Vulkanböcker skicka minst två pliktex?
Oavsett om skuld föreligger juridiskt och vems den i så fall är, tycker jag författarna själva borde skicka iväg de där jäkla sju exemplaren, för att bevara skriften för eftervärlden.
helena, att det inte känns helt bekvämt kan jag tänka mig, å andra sidan är nog inte risken man tar så stor om man struntar i pliktexen. Det beror mer på hur man ser på sitt författarskap, antar jag. Skriver man för evigheten/eftervärlden eller något för stunden, typ.
martinj, lagar är nog inte löjliga, snarare tidsdokument som allt annat. Idén var förmodligen bra i flera hundra år, nu ställer verkligheten andra frågor. Läste ni, apropå detta, The Losers artikel om just detta, bevarandet av material på nätet? Det är nog snarare där nånstans vi befinner oss vad gäller frågor för lagstiftaren.
Jag uppfattar Vulkan som en slags fripassagerare i det litterära systemet. De hjälper inte till för fem öre, eller en krona, i den gemensamma litterära infrastrukturen. Hur som helst, att de faktiskt har publicerat en del intressanta böcker vid det här laget gör det extra tråkigt att böckerna bara går att få tag på genom att hala upp sitt plastkort och skriva av dess intima detaljer på en internetsajt. Naturligtvis borde de finnas på några bibliotek, eller självklart på KB. - Tills vidare är nog bästa lösningen att Helena köper ut ett tiotal ex. och har dem till försäljning på "Kulturkontoret".
Jo, Andreas, så uppfattar även jag Vulkan, för att inte tala om dess grundare som ju uttalat varit kultur- och kunskapsfientliga vid ett flertal tillfällen.
Intressant ska ändå bli att se hur det går. Du har ju rätt, om något av en rättsstat osv ska bli kvar så ska lagen respekteras. (Det gäller antagligen inte bara här.) Men jag tror inte att Skugge och kompani har en aning om vad en kultur och dess fundament är. Det har de som sagt visat vid ett flertal tillfällen.
Vad jag är ute efter är vem som egentligen blir blåst i längden. Håller lagstiftning och något som får ses som fundamentalt i den svenska bokutgivningen, eller segrar ytlighet och vinstnytta? Kommer någon dra Vulkan inför rätta?
Lagar kan i högsta grad vara löjliga: både i fallet att omständigheterna kring lagen och dess tillämpning förändrats och någon gång då och då för att lagstiftarens intention i sig är löjlig.
Säg att något trycks i trettioen exemplar... Då ska alltså 23% av exemplaren tillfalla bibliotek. Eller om något trycks med print-on-demand i fyra exemplar -- varav två är pliktexemplar.
Om alla Vulkanare lämnar pliktex löper bibliotek och framtida forskare överhängande risk att bli dränkta i böcker som ingen utom författaren, sju andra och kanske en granskare på Vulkan läst. Det tycks mig ingen vidare meningsfull hantering.
Förresten är väl KB och de utvalda universitetsbibliotek inte de sannolika ställena (vi icke-bokforskare) hittar böcker... Om kommunbiblioteken och lokala bokhandlare inte köper in Vulkanböcker är det väl egentligen inte Vulkans fel. Om nu inte "hjälp[a] till... i den gemensamma litterära infrastrukturen" betyder "marknadsför sina böcker som stora förlag gör". Bakhåll marknadsför sig och de sina ännu mindre (inga stora Aftonbladet-artiklar där), är de att betrakta som ohjälpsamma?
Martin, vad du än säger om detta, så är det ett faktum att KB:s uppdrag är att samla in och bevara den svenska litteraturen för eftervärlden, med stöd av pliktexemplarslagen. Sedan en tid förmår de inte riktigt fullgöra sitt uppdrag, åtminstone i fallet Vulkan. En del av Vulkans utgåvor är sannolikt rena privattryck, en del är det inte, en del når med tiden en rätt stor publik. Utan att finnas i några bokförteckningar el dyl, som jag framhållit redan för länge sedan, de existerar officiellt inte. På längre sikt får det naturligtvis betydelse. Karin väcker också frågan om bevarande av det digitala materialet. Det är en stor och viktig fråga, självklart, och visst har jag läst The Losers artikel i ämnet. Jag kan ta några konkreta exempel: En i mitt tycke viktig poesidebatt fördes under 2005 på den prisbelönta nättidskriften O-tidskrifts gästbok. Hela denna debatt är nu sedan något år raderad (alternativt nedtagen). Vad gäller tidiga nättidskrifter bevaras de på nätet så länge någon betalar årsavgifter för sajter och webbhotell, antar jag. Argus Area - föregångaren till den sajt ni just nu läser på - var en av de första nättidskrifterna, uppmärksammad som sådan i en artikel i DN 1996. Våra tidigaste sidor finns i huvudsak kvar, men det beror väl just på det jag nämnde här ovan, att någon, ja Ola för att uttrycka sig mer bestämt, betalar. Och för att återvända till utgångspunkten, om någon om hundra år vill undersöka svensk bokutgivning 2007-2008 (om nu världen, Sverige och en någorlunda civilisation finns kvar) kommer inte boksamlingarna att vara kompletta alls. Det är det perspektivet vi måste ha.
Jag är inte emot pliktexemplarssystemet, men frågar mig varför KB svarar på trycktekniska nymodigheter som gör tillverkning av små utgåvor snabb och enkel med att hitta på något så urbota som sänka det minsta antalet som krävs för att pliktexemplar ska behöva skickas. Är det inte rimligare att höja tröskeln istället?
Ja, Vulkan, KB och Vulkanförfattarna ska allihop följa lagen (och det kanske de gör redan idag -- jag är ingen jurist). Att Vulkanböcker inte finns kan jag inte hålla med om -- inte för att jag hållit i någon själv, i och för sig. Egentligen borde det (som sagt) inte vara väsenskilt från annan tryckning. Ingen "utomstående" utom tryckeriet och utgivaren vet väl heller hur många exemplar av en vanlig skrift som gått genom pressen eller kopieringsmaskinen. Kan de skicka kan Vulkan, alternativt författarna, de latmaskarna. Men jag förstår inte riktigt undergångstongångarna.
Visst vore det kul om KB sparade data från internet på något systematiskt sätt, men det måste bli ett formidabelt problem att välja vad som ska samlas in och inte. Hoppas för gås' skull inte att det blir någon sorts plikt för alla svenska bloggare att skicka kopior av sina inlägg till KB i alla fall.
För jag är övertygad om att huvudproblemet vid arkivering inte är att hitta allt som ska sparas, utan att välja bort det som inte ska sparas. Någonstans ska trots allt böckerna ligga, och allt som sparas från nätet måste organiseras på något sätt. Det är _det_ perspektivet vi måste ha.
Personligen har jag inget emot att till exempel den här kommentaren faller i glömska om några år. Den är mer att betrakta som en gärning ämnad för ett visst sammanhang än en skrift för evigheten.
Martin, om du visste hur mycket som KB samlar in! De lägger inga värderingar på materialet. De har snarare Raattamaas inställning; även bruset är intressant. Men böcker från Vulkan är väl trots allt inte att jämföra med brus. Vad gäller Internet så har ju KB nån slags robot som går runt och samlar in svenska nätsidor (: tar nätdumpar, antar jag). Det kan väl vara vettigt, för om jag tittar på mina nätdagböcker från ca fem år tillbaka, är ju en stor del av de sidor jag länkade till i dag försvunna eller av annat skäl otillgängliga.
Jag håller absolut med om att principen om pliktex *i princip* ska upprätthållas! Men för mig och säkert många andra som publicerar sina böcker på Vulkan blir det en ekonomisk fråga. Om jag skulle skicka 2 ex vardera av mina 6 titlar till KB skulle det bli en ganska betydande kostnad. Så hittills har jag inte haft råd att göra det.
Det här är något som alla berörda måste fundera över därför att för varje dag som går så är det en del av den svenska nutidslitteraturen som inte blir arkiverad där den hittills alltid blivit det. Problematiken är ny, det gör den inte mindre angelägen att lösa.
Jag visste inte att du givit ut böcker via Vulkan, Anna-Karin. Och vilken bra blogg du skriver, jag har suttit och rotat tillbaka i arkiven en god stund. Nyårsinlägget för i år var väldigt fint, apropå sopsortering och annat ...
SWAMI DHYAN GITEN AVBRYTER SAMARBETET MED PUBLICERINGSVERKTYGET VULKAN
Swami Dhyan Giten skriver i ett brev till Vulkans VD Peter Norrman: ”Vulkans brist på professionalitet och bemötande är anmärkningsvärd. Jag har diskuterat Vulkans agerande mot mig som författare med en jurist, som anser att Vulkan gjort sig skyldiga till kontraktsbrott. När jag kritiserade Vulkans VD Peter Norrman för detta, så stängde han av mig från Vulkan och ansåg att ”Vi bestämmer själva vilka vi vill samarbeta med.” På Kungliga biblioteket säger man att man kontinuerligt får telefonsamtal från författare med klagomål ang. Vulkan. På Kungliga biblioteket säger man också att man inte rekommenderar Vulkan och att man anser att Ditt agerande som VD är ”okunnigt”. På Svensk Bokhandel säger man att det redan sedan tidigare har framförts kritik mot Vulkan och att de kommer att granska Vulkan efter Swami Dhyan Gitens kritik. Jag kan bara hålla med om denna kritik och kommer inte att rekommendera Vulkan.” Läs Swami Dhyan Gitens Press Release om det avbrutna samarbetet med Vulkan: www.mansklighet.se
23 kommentarer :
Usch.
Fast å andra sidan är det nog ett hyfsat antal av Vulkan-böckerna som ännu inte tryckts i "ett större antal exemplar", alltså typ trettio, så skadan är nog inte så stor som den först verkar....
Nej, men eftersom Vulkans böcker trycks en i taget, kan ju ingen utomstående veta när de passerat gränsen för 30 exemplar och därmed ska anses vara en _spridd skrift_. Jag är övertygad om att den här utvecklingen har gett KB rejält huvudbry. Att ingen kulturjournalist verkar bevaka vad som sker med det här är för mig förvånande, och tyder på inkompetens.
Jag fick nyligen ett mejl från Vulkan där de berättar att de tänker höja sina priser med 20 procent. Man kan ju hoppas att det ger utrymme för några pliktex eller isbn-nummer eller liknande ...
Vem är ansvarig för att pliktexen kommer iväg i vanliga fall? Är det inte tryckeriet?
I det här fallet borde det inte vara så svårt för förlaget att i sina regler för hur det går till tala om att man måste skicka iväg x antal ex till KB vid ett visst tillfälle.
Frågan är bara om förlaget vet om det...
Karin, Vulkan är inget förlag utan en "teknisk plattform". Den som publicerar sina böcker där får själv ta ansvar för allting.
Vanligen lämnas inte pliktex för digitaltryckta verk, om det är enligt lagen eller inte kan man ju tvista om.
Hade man kunnat lämna dem som pdfer hade det väl inte varit ngt problem, men om det ska lämnas pliktex så blir ju startkostnaden ganska hög (7 x exemplarkostnaden innan påslag). Är folk beredda på att lägga några hundra i startkostnad på att få ge ut sin bok på vulkan?
här finns lagen om pliktex.
https://lagen.nu/1993:1392
Förstår inte varför trycktekniken eller det faktum att man lämnar manuset i form av ett pdf skulle ha någon betydelse. Som jämförelse kan nämnas att print-on-demand-förlaget Podium har 103 böcker på KB.
"För att en skrift ska anses vara utgiven och spridd ska den finnas i ett större antal exemplar" (Pliktexemplarsenhetens hemsida)
Jag vet inte särskilt mycket om lagar, men det är lite konstigt att den som trycker böckerna i det här fallet skulle slippa undan genom att kalla sig "teknisk plattform". Tryckerier är inte heller utgivare, men har ändå skyldighet att skicka pliktex. Såvida det hela inte trycks utomlands, då. I så fall är väl det författarnas eget fel. Var trycker Vulkan egentligen?
Tryckning ett ex i taget är väl inte väsenskilt från print-on-demand? Om detta skriver hemsidan:
"Kungl. biblioteket ser det som en acceptabel kompromisslösning att två pliktexemplar (till KB och Lunds universitetsbibliotek) tas ut vid första produktionstillfället – förutsatt att trycket gäller färre än 30 exemplar.
Om upplagestorleken överstiger 30 exemplar gäller dock ordinarie antal pliktexemplar (sju exemplar)."
Då borde alltså Vulkanböcker skicka minst två pliktex?
Oavsett om skuld föreligger juridiskt och vems den i så fall är, tycker jag författarna själva borde skicka iväg de där jäkla sju exemplaren, för att bevara skriften för eftervärlden.
Men vitsen med Vulkan är ju att det är gratis och det blir det inte längre om jag ska tvingas köpa flera ex av min egen bok.
Men Helena, i såna fall strider det mot svensk lagstiftning att bokutgivning kan vara helt gratis.
Vilken vitsen med Vulkan är spelar mindre roll.
Även om jag kan förstå den författare som inte bryr sig.
Alltihop känns ju lite konstigt ... En affärsidé som går ut på att kunderna tvingas bryta mot lagen.
... Sedan att det är en ganska löjlig lagstiftning hör inte så mycket hit, men det behöver ju påpekas.
helena, att det inte känns helt bekvämt kan jag tänka mig, å andra sidan är nog inte risken man tar så stor om man struntar i pliktexen. Det beror mer på hur man ser på sitt författarskap, antar jag. Skriver man för evigheten/eftervärlden eller något för stunden, typ.
martinj, lagar är nog inte löjliga, snarare tidsdokument som allt annat. Idén var förmodligen bra i flera hundra år, nu ställer verkligheten andra frågor.
Läste ni, apropå detta, The Losers artikel om just detta, bevarandet av material på nätet?
Det är nog snarare där nånstans vi befinner oss vad gäller frågor för lagstiftaren.
Å, det är klart att jag skriver för evigheten! Jag ska köpa de jäsikens pliktexen när jag får lite mer pengar.
Jag uppfattar Vulkan som en slags fripassagerare i det litterära systemet. De hjälper inte till för fem öre, eller en krona, i den gemensamma litterära infrastrukturen. Hur som helst, att de faktiskt har publicerat en del intressanta böcker vid det här laget gör det extra tråkigt att böckerna bara går att få tag på genom att hala upp sitt plastkort och skriva av dess intima detaljer på en internetsajt. Naturligtvis borde de finnas på några bibliotek, eller självklart på KB. - Tills vidare är nog bästa lösningen att Helena köper ut ett tiotal ex. och har dem till försäljning på "Kulturkontoret".
Jo, Andreas, så uppfattar även jag Vulkan, för att inte tala om dess grundare som ju uttalat varit kultur- och kunskapsfientliga vid ett flertal tillfällen.
Intressant ska ändå bli att se hur det går. Du har ju rätt, om något av en rättsstat osv ska bli kvar så ska lagen respekteras. (Det gäller antagligen inte bara här.)
Men jag tror inte att Skugge och kompani har en aning om vad en kultur och dess fundament är. Det har de som sagt visat vid ett flertal tillfällen.
Vad jag är ute efter är vem som egentligen blir blåst i längden. Håller lagstiftning och något som får ses som fundamentalt i den svenska bokutgivningen, eller segrar ytlighet och vinstnytta?
Kommer någon dra Vulkan inför rätta?
Lagar kan i högsta grad vara löjliga: både i fallet att omständigheterna kring lagen och dess tillämpning förändrats och någon gång då och då för att lagstiftarens intention i sig är löjlig.
Säg att något trycks i trettioen exemplar... Då ska alltså 23% av exemplaren tillfalla bibliotek. Eller om något trycks med print-on-demand i fyra exemplar -- varav två är pliktexemplar.
Om alla Vulkanare lämnar pliktex löper bibliotek och framtida forskare överhängande risk att bli dränkta i böcker som ingen utom författaren, sju andra och kanske en granskare på Vulkan läst. Det tycks mig ingen vidare meningsfull hantering.
Förresten är väl KB och de utvalda universitetsbibliotek inte de sannolika ställena (vi icke-bokforskare) hittar böcker... Om kommunbiblioteken och lokala bokhandlare inte köper in Vulkanböcker är det väl egentligen inte Vulkans fel. Om nu inte "hjälp[a] till... i den gemensamma litterära infrastrukturen" betyder "marknadsför sina böcker som stora förlag gör". Bakhåll marknadsför sig och de sina ännu mindre (inga stora Aftonbladet-artiklar där), är de att betrakta som ohjälpsamma?
Martin, vad du än säger om detta, så är det ett faktum att KB:s uppdrag är att samla in och bevara den svenska litteraturen för eftervärlden, med stöd av pliktexemplarslagen. Sedan en tid förmår de inte riktigt fullgöra sitt uppdrag, åtminstone i fallet Vulkan. En del av Vulkans utgåvor är sannolikt rena privattryck, en del är det inte, en del når med tiden en rätt stor publik. Utan att finnas i några bokförteckningar el dyl, som jag framhållit redan för länge sedan, de existerar officiellt inte. På längre sikt får det naturligtvis betydelse.
Karin väcker också frågan om bevarande av det digitala materialet. Det är en stor och viktig fråga, självklart, och visst har jag läst The Losers artikel i ämnet.
Jag kan ta några konkreta exempel: En i mitt tycke viktig poesidebatt fördes under 2005 på den prisbelönta nättidskriften O-tidskrifts gästbok. Hela denna debatt är nu sedan något år raderad (alternativt nedtagen). Vad gäller tidiga nättidskrifter bevaras de på nätet så länge någon betalar årsavgifter för sajter och webbhotell, antar jag. Argus Area - föregångaren till den sajt ni just nu läser på - var en av de första nättidskrifterna, uppmärksammad som sådan i en artikel i DN 1996. Våra tidigaste sidor finns i huvudsak kvar, men det beror väl just på det jag nämnde här ovan, att någon, ja Ola för att uttrycka sig mer bestämt, betalar.
Och för att återvända till utgångspunkten, om någon om hundra år vill undersöka svensk bokutgivning 2007-2008 (om nu världen, Sverige och en någorlunda civilisation finns kvar) kommer inte boksamlingarna att vara kompletta alls. Det är det perspektivet vi måste ha.
Jag är inte emot pliktexemplarssystemet, men frågar mig varför KB svarar på trycktekniska nymodigheter som gör tillverkning av små utgåvor snabb och enkel med att hitta på något så urbota som sänka det minsta antalet som krävs för att pliktexemplar ska behöva skickas. Är det inte rimligare att höja tröskeln istället?
Ja, Vulkan, KB och Vulkanförfattarna ska allihop följa lagen (och det kanske de gör redan idag -- jag är ingen jurist). Att Vulkanböcker inte finns kan jag inte hålla med om -- inte för att jag hållit i någon själv, i och för sig. Egentligen borde det (som sagt) inte vara väsenskilt från annan tryckning. Ingen "utomstående" utom tryckeriet och utgivaren vet väl heller hur många exemplar av en vanlig skrift som gått genom pressen eller kopieringsmaskinen. Kan de skicka kan Vulkan, alternativt författarna, de latmaskarna. Men jag förstår inte riktigt undergångstongångarna.
Visst vore det kul om KB sparade data från internet på något systematiskt sätt, men det måste bli ett formidabelt problem att välja vad som ska samlas in och inte. Hoppas för gås' skull inte att det blir någon sorts plikt för alla svenska bloggare att skicka kopior av sina inlägg till KB i alla fall.
För jag är övertygad om att huvudproblemet vid arkivering inte är att hitta allt som ska sparas, utan att välja bort det som inte ska sparas. Någonstans ska trots allt böckerna ligga, och allt som sparas från nätet måste organiseras på något sätt. Det är _det_ perspektivet vi måste ha.
Personligen har jag inget emot att till exempel den här kommentaren faller i glömska om några år. Den är mer att betrakta som en gärning ämnad för ett visst sammanhang än en skrift för evigheten.
Martin, om du visste hur mycket som KB samlar in! De lägger inga värderingar på materialet. De har snarare Raattamaas inställning; även bruset är intressant. Men böcker från Vulkan är väl trots allt inte att jämföra med brus.
Vad gäller Internet så har ju KB nån slags robot som går runt och samlar in svenska nätsidor (: tar nätdumpar, antar jag). Det kan väl vara vettigt, för om jag tittar på mina nätdagböcker från ca fem år tillbaka, är ju en stor del av de sidor jag länkade till i dag försvunna eller av annat skäl otillgängliga.
Jag håller absolut med om att principen om pliktex *i princip* ska upprätthållas! Men för mig och säkert många andra som publicerar sina böcker på Vulkan blir det en ekonomisk fråga. Om jag skulle skicka 2 ex vardera av mina 6 titlar till KB skulle det bli en ganska betydande kostnad. Så hittills har jag inte haft råd att göra det.
Det här är något som alla berörda måste fundera över därför att för varje dag som går så är det en del av den svenska nutidslitteraturen som inte blir arkiverad där den hittills alltid blivit det. Problematiken är ny, det gör den inte mindre angelägen att lösa.
Vänliga hälsningar / Anna-Karin Granberg
Jag visste inte att du givit ut böcker via Vulkan, Anna-Karin. Och vilken bra blogg du skriver, jag har suttit och rotat tillbaka i arkiven en god stund. Nyårsinlägget för i år var väldigt fint, apropå sopsortering och annat ...
SWAMI DHYAN GITEN AVBRYTER SAMARBETET MED PUBLICERINGSVERKTYGET VULKAN
Swami Dhyan Giten skriver i ett brev till Vulkans VD Peter Norrman: ”Vulkans brist på professionalitet och bemötande är anmärkningsvärd. Jag har diskuterat Vulkans agerande mot mig som författare med en jurist, som anser att Vulkan gjort sig skyldiga till kontraktsbrott. När jag kritiserade Vulkans VD Peter Norrman för detta, så stängde han av mig från Vulkan och ansåg att ”Vi bestämmer själva vilka vi vill samarbeta med.”
På Kungliga biblioteket säger man att man kontinuerligt får telefonsamtal från författare med klagomål ang. Vulkan. På Kungliga biblioteket säger man också att man inte rekommenderar Vulkan och att man anser att Ditt agerande som VD är ”okunnigt”.
På Svensk Bokhandel säger man att det redan sedan tidigare har framförts kritik mot Vulkan och att de kommer att granska Vulkan efter Swami Dhyan Gitens kritik.
Jag kan bara hålla med om denna kritik och kommer inte att rekommendera Vulkan.”
Läs Swami Dhyan Gitens Press Release om det avbrutna samarbetet med Vulkan: www.mansklighet.se
Skicka en kommentar