I går den 28 september var det exakt 15 år sedan MS Estonia gick under och 852 människor miste livet. Jag var på en minnesgudstjänst i Klara kyrka i dag innan mitt arbete, där Carl-Erik Sahlberg predikade. Egendomligt nog har ingen svensk tidning, vad jag kunnat se, haft någon minnesartikel och därför var det nära att jag missade detta jubileum, eller vad man nu ska kalla minnet av denna traumatiska händelse som man nu verkar vilja glömma bort helt på officiellt håll. Inatt när jag skriver detta är vädret nästan lika hemskt som under förlisningen, föreställer jag mig, iskallt, regnigt, blåsigt – dock ingen storm här på den svenska sidan.
Eftersom jag är poet och en del diktsamlingar betyder väldigt mycket för mig tänker jag att någon borde skriva en essä om Ernst Brunners mycket vackra och samtidigt mycket otäcka diktsamling Mr Skylight, som kom redan 1995, året efter olyckan, och som i sitt upplägg och sin faktabakgrund bygger helt på förlisningen. Även om de enskilda dikterna är resultatet av poetens närmast plågsamma inlevelse i fiktiva öden under olycksnatten.
När jag åren 1997-98 planerade att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om den här diktsamlingen (och också hade telefonkontakt i saken med författaren själv) gjorde jag en del kringläsning. Jag försökte förgäves hitta några andra diktsamlingar som påminde om denna. Edgar Lee Masters Spoon River-antologi från 1915 handlar om ett stort antal döda människor (på en kyrkogård) som berättar sina liv, men detta sker i lugn ton, det finns ingen upprörd dödskamp i denna stora diktsamling, det är människornas liv som de ser tillbaka på och återberättar de mest centrala episoderna ifrån. Men Ernst Brunners diktsamling skildrar människor i kamp för sina liv, och stämningen är naturligt nog en helt annan, fruktansvärt upprörd. Jagformen har den dock gemensamt med Edgar Lee Masters bok. En annan jämförelsepunkt är den antika grekiska antologin, som också bygger på att döda människor kommer till tals, i form av epigram. Men återigen; det sker i lugn ton, det handlar inte om upprörda känslor, inte om dödskamp eller liknande. I sitt ämne och sin behandling är Brunners diktsamling närmast unik.
Någon borde alltså skriva om detta. Om hur diktaren låter människorna klättra mot ljuset genom klaustrofobiska passager inne i den sjunkande fartygskroppen rakt igenom hela diktsamlingen. Hur några få blir räddade, och de flesta går under. Om hur motormannen i den första dikten ”ser himlen / när den trampar med sin klöv genom vattnet” efter att han tagit sig ut genom luckan vid skorstenskappan. Diktsamlingen kallas för ett oratorium och jag undrar lite grann över gudsbilden, den ter sig en aning grym. Ibland verkar det nästan som om människorna offras till en grym gud i djurgestalt. Tänk på den bild som jag citerade i det ovanstående! Titelns Mr Skylight är (enligt vad Ernst Brunner berättade för mig) en benämning på norrskenet. Det var också den interna signalen för en nödsituation ombord, att alla skulle gå till sina räddningsstationer, vilket de flesta inte hann.
Men – och här kommer vi till något helt centralt – Ernst Brunner sa till mig också i ett för mig oförglömligt telefonsamtal att bokens titel ”onekligen för tankarna till den kristna guden”. Följaktligen måste nåden finnas med även här, under denna fruktansvärda händelse, på denna övergivna plats.
Bokens slutdikt är för mig ohyggligt stark; den tangerar det sublima i bemärkelsen det skrämmande i mötet med döden och naturkrafternas överväldigande raseri. Vi ser här ytbärgarna – några av den här nattens och tidiga morgonens hjältar – i arbete med en av de få räddade. Bilden dubbelexponeras med scener vi har sett på nyhetssändningarna men den lyriska skärpan tar över.
”Ett fartyg passerar med brinnande däck.
Sen smattrande rotorblad.
Jag lyfts i en vajer med dubbla selar.
Jag kommer i strålkastarljuset.
Jag är blåslagen av vågorna.
Alla är tagna.
Det är en skrämmande anblick.
En tio ton tung helikopter
en missfärgad manskropp helt stilla
över vågor som stelnat.”
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
Jag minns några av berättelserna kring förlisningen. En "vanlig" reporter på Aftonbladet (minns inte hans namn) hade fångat upp ögonvittneskildringar: Människor som glidit ner i en av de runda räddningsbåtarna; nu stod de alla och svajade och dansade i mitten; som en underlig ångestrit. Samtidigt fanns där en klassiskt uppmuntrande engelsman som hojtade: De hittar oss snart, ni ska se, de kommer snart.
Denne optimist dog av överansträngning och kyla, liksom många av de hysteriskt dansande människorna.
De som klarade sig bäst, och om här finns en sensmoral är det utan allt moraliserande, var två som höll ihop i den iskalla natten; sparade sina energier och höll om varandra, höll fast i varandra.
Det var gripande läsning, och lärorik: Kolla med Aftonbladet från det året.
Skicka en kommentar