Förtydligande om kulturpolitik

Vad gäller kulturpolitik tror jag det kan vara bra att engagera sig i konkreta frågor. Sålunda tycker jag t.ex. det är fel att konstnärslönerna ska tas bort, enligt den borgerliga regeringens förslag. Vad gäller specifikt kulturtidskrifterna har vi inte sett utfallet ännu; möjligen är det oroande att Lena Adelsohn Liljeroth pratar i Kulturnytt (26/9) om ”rena” kulturtidskrifter (å andra sidan tror jag inte hon ska övertolkas till att tala om vare sig renrasiga eller renläriga tidskrifter).
De flesta är nog överens om att begreppet kultur och därmed kulturtidskrift är notoriskt undflyende och mångfacetterat: därför ska man inte heller vara så rädd för den nya definitionen där man talar om ”kulturell debatt” och ”presentationer inom de skilda konstarternas områden”. De sköna konsterna tycker jag är centrala för kulturtidskrifterna, men i övrigt handlar det också mycket om en problematisering och ett tilltal. Ingen kan föreskriva vad artiklarna ska handla om. De flesta kulturtidskrifterna har i den bemärkelsen en ”oren” karaktär, dvs utgör en blandning. Det gäller ju även Axess, Sveriges kanske bästa kulturtidskrift, som blandar samhälle, politik och kultur. Den gamla definitionen av kulturtidskrift använde också uttrycket ”samhällsinformation” vilket vad jag förstår skulle innefatta både telefonkatalogen (åtminstone Din del som kommer två gånger om året) och Vårdguiden.
Det viktigaste om vi ser till byråkratin kring kulturtidskrifter och stödet till dem är egentligen att det finns engagerade och kunniga medarbetare på Kulturrådet. De små litterära tidskrifterna har farit illa både under socialdemokratisk och borgerlig regim. Erik Östling, legendarisk tidskriftsansvarig på Kulturrådet som gick bort 2001, är saknad. Efter honom har ingen vårdat tidskrifter som Tidningen Boken och Metamorfos, sett till folkbildningsaspekter parat med kvalitet.