2010-05-04

Språkmaterialismdebatten i backspegeln

Ett svar på Annina Rabes artikel ”Poetiska bataljer” i Lyrikvännen nr 2/10

”Vill man förenkla skeendet en smula kan det beskrivas så här: breda folkbildande traditionalister ut, unga och smala språkmaterialister in. Det är en förändring som mycket väl kan komma att bli central när 00-talets litteraturhistoria skrivs.”

Så skrev Petter Bengtsson på tidskrift.nu, i en recension av Lyrikvännen nr 6/2004 (det första med Daniel Sjölin och Jenny Tunedal som redaktörer). Artikeln kallades ”Lyrikvännen byter riktning” och var den andra av två artiklar som Petter Bengtsson publicerade på tidskrift.nu om förändringarna på Lyrikvännen. Hans beskrivning är inte bara sanningsenlig utan har också visat sig ganska profetisk.

Om Petter Bengtsson förenklade skeendet i sin recension, så känns Annina Rabes resonemang om de poetiska debatterna under 00-talet i senaste Lyrikvännen en aning ”tillyxat” (hennes eget uttryck om OEI-debatten, som var en fortsättning på debatten om språkmaterialismen). Ett visst mått av generaliseringar är väl också ofrånkomligt. Hon har ett annat perspektiv än Petter Bengtsson, men gör ändå en liknande sammanfattning av ståndpunkterna och händelseförloppet bakom språkmaterialismdebatten i sin artikel ”Poetiska bataljer”. Hon och Petter Bengtsson är i alla fall överens om att här går en central skärningspunkt inom 00-talets lyrik. Skillnaden i Annina Rabes historieskrivning, som är gjord på betydligt längre siktavstånd, är att hennes sympatier ligger helt på den vinnande sidan. Det blir tydligt om man läser artikeln i sin helhet och lägger märke till de små positionsbestämningar som smyger sig in här och var.

Låt mig först ta upp själva begreppet språkmaterialism, som Annina Rabe visserligen använder men samtidigt tar avstånd ifrån. (Påfallande är att ingen av de övriga medverkande i Lyrikvännens 00-talsnummer använder uttrycket ”språkmaterialism” utan i stället använder sig av omskrivningar som ”språkknådning” (Oscar Nilsson Tornborg) och liknande. Konceptpoesi är en mer neutral och kanske även mer exakt term för delar av denna poesi.)

Annina Rabe upprepar påståendet som Anna Hallberg gjorde på tidskrift.nu i artikeln Läs, för sjutton! (publicerad 24/2 2005), att uttrycket ”språkmaterialism” skulle ha myntats av Magnus Eriksson på SvD i en recension av Björn Ranelid i oktober 2000. Det är osant, vilket jag skrev i en kommentar redan då. Så här skrev kritikern Björn Gunnarsson i Pequod nr 15/Lyrikvännen nr 3 1996, numret om ny brittisk poesi.

"I Sverige kom termen postmodernism att ensidigt förknippas med intellektuell avantgardism, språkmaterialism, antigrammatik, antipolitik och dekonstruktivt avsked från subjektet och jaget i konsten."

Här finns det första användandet som går att belägga av ordet ”språkmaterialism” och att det redan här har ungefär samma betydelse som senare under 00-talet är uppenbart. Björn Gunnarssons formulering ger för övrigt en liknande ingång till de senaste decenniernas svenska poesi, som den Petter Bengtsson gav här ovan. (Det ena lägret skissas i alla fall upp på ett likartat sätt, med en viss kontinuitet; språkmaterialismen är besläktad med delar av den mer teoritunga 80-talspoesin. Skillnaden är att 80-talets postmodernistiska poesi ofta bar med sig litteratur- och språkteorierna in i dikterna, som en barlast. I 90-talets och 00-talets språkmaterialism lämnas oftast teorierna utanför själva dikten; i stället kan man säga att inriktningen på språkligt brus, motståndet mot all form av traditionell poesi och faktiskt även mot den muntliga poesins kommunikativa aspekter är en nödvändig bakgrund för att förstå hela diktgenren som sådan. OEI Editörs utgivning bygger ju helt på koncept! Manualen har tillhandahållits av OEI och Glänta, dessa det statliga stödsystemets raketer, medan dagspressen har ignorerat behovet av idémässig introduktion.) Men förmodligen kunde inte Björn Gunnarsson ana hur dominerande just den språkmaterialistiska strömningen skulle komma att bli ett decennium efter att han formulerade sina rader.

Också en insiktsfull kritiker som Magnus Wiliam-Olsson talade på ett rätt tidigt stadium, i sin bok Det är för att jag har lärt mig av Homeros (W&W, 2003), om språkmaterialismen som en viktig strömning inom samtidspoesin.

Själva debatten

[Språkmaterialismdebatten] ”fördes som häftigast på bloggar och nätsajter, företrädesvis på tidskrift.nu, Den Blinde Argus, Martina Lowdens och Elise Karlssons o-tidskrift och Malte Perssons blogg Errata. Bortsett från några enstaka inlägg i främst Göteborgsposten tog det tid innan dagstidningarna plockade upp den”, skriver Annina Rabe.

Detta är i huvudsak riktigt, även om Borås Tidning var den första dagstidning som publicerade ett flertal debattinlägg under vintern 2005. Lyrikvännen var själv den första arenan för debatten, därefter följde debattinlägg i tidningar och tidskrifter som Post Scriptum, Horisont, Ordkonst, Stockholms Fria och Hufvustadsbladet, förutom de ovannämnda sajterna. (O-tidskrift som belönades med utmärkelsen ”Årets nättidskrift” 2006 är i dag nedstängd och några av de viktigaste inläggen är därmed oåtkomliga/raderade.)

”Tydligt utkristalliserar sig /…/ två diametralt motsatta läger, klyftan dem emellan är avgrundsdjup. Det är ett positionskrig utan like, och vad jag – när jag började följa debatterna i början av 00-talet – tyckte var en bitvis intressant diskussion om olika syn på estetik och poetik, framstår nu som en ganska obehaglig upptrappning /…/ Under perioder har dessa debatter framstått som så hätska och onyanserade i sin argumentering att man skulle vara rädd för att leva i någotdera av de litterära klimat som de båda lägren förespråkar.”

Så lyder en central punkt i Annina Rabes historieskrivning. Det är ord och inga visor. Jag skulle vilja påminna om att vad jag och Boel Schenlaer med flera stred för var en bibehållen mångfald inom den svenska poesin, ingenting annat. En möjlighet för olika röster att få höras. Att denna möjlighet snart skulle stängas för det mer traditionalistiskt eller romantiskt inriktade lägret stod vid denna tid helt klart. Historieskrivningen i Lyrikvännen motsäger ju inte heller vår bild av OEI-lägrets närmast totala dominans under andra halvan av 00-talet. För min egen del har jag varit utestängd från debatten sedan slutet av 2005, utom vad gäller bloggar och små litterära tidskrifter.


Annina Rabe påstår att 00-talets poesidebatt var en ”obegriplighetsdebatt” av vanligt snitt. Det är inte korrekt. Jag hävdar fortfararande att det började som en debatt kring ett antal ledande tidskriftsredaktörers och poeters ovilja att kommunicera (samt dessutom ovilja att använda metaforer). Jag har skrivit om detta och belagt det med citat, bland annat på tidskrift.nu. Det ena lägret drev fram (medvetet, av ideologiska skäl) en icke-kommunicerade poesi – och dikter som absolut inte fick se ut eller ens påminna om traditionell poesi – till närmast hegemonisk status. Det är något helt annat än att poesin ifråga skulle vara svårbegriplig eller obegriplig, även om detta förvisso ofta blir följden av bruset som poetiskt ideal.

Om detta var en obegriplighetsdebatt skulle jag – av Annina Rabe utsedd till anförare för det ena lägret, det med traditionalistisk eller romantisk inriktning, samt med en dragning till muntlig poesi – alltså då vara dess Sten Selander? Jag passar sällsynt dåligt som sådan. Jag var vid tiden för språkmaterialismdebattens igångsättande en deltidsarbetslös skribent som nyligen hade fått kicken som medarbetare på Lyrikvännen. Jag hade inget frilanskontrakt, även om jag sålde artiklar regelbundet, inte heller hade jag något bokkontrakt som poet. En av de andra mest aktiva på den ”traditionalistiska” sidan var Jakob Simonson, redaktör för numera nedlagda tidskriften Ryska Huset, en poesitidskrift som aldrig fann nåd på Kulturrådet. Boel Schenlaer hade nyligen fått sparken som redaktör för Lyrikvännen. Carl Forsberg är väl den enda på den traditionalistiska sidan som i någon liten mån skulle kunna kallas för en makthavare (men han var det inte då). Dessutom gjorde han sammanlagt ett (1) inlägg i debatten.

Det här var alltså en debatt som fördes underifrån, av oetablerade poeter och redaktörer, till skillnad från tidigare obegriplighetsdebatter. Förtecknen var så att säga omvända i och med att det var de oetablerade som stred för att en kommunikativ, existentiell, berättande poesi måste återupprättas inom den svenska litteraturen. De etablerade poeter som höll med mig i debatten vågade inte alltid ge sig till känna, vilket säger en del om det repressiva klimatet, där endast en åsikt åt gången är giltig. De flesta akademiskt uppburna, hyllade poeter befann sig någon helt annanstans och hade helt andra positioner att försvara. Att debatten ändå fick genomslag tyder på att den fyllde en viktig funktion. Många kända författare debatterade genom ombud, hejade och lyfte fram Martina Lowden och Elise Karlsson, för att nämna de viktigaste debattörerna på den andra sidan.


Återblickar på debatten; 00-talet utvärderat

Fyra av tio diktsamlingar från 00-talet (en per år) som Oscar Nilsson Tornborg tar upp i sin artikel "Poesins skugga" i Lyrikvännen är skrivna av poeter direkt knutna till OEI. Det känns nästan som att han något försöker tona ner den bilden. Ändå är ju hans tongivande namn ganska identiska med dem som Jesper Olsson tar upp i sin groteska SvD-artikel Tio fascinerande år för poesin. Jesper Olsson (som den OEI-redaktör han är) har dock inga hämningar att ösa på med ännu fler OEI-namn i sin decennieöversikt. Den har jag för övrigt kommenterat här, i en artikel där jag också lyfte fram mina egna favoriter från det gångna decenniet.
Är jag den ende nutida skribent som ser att den muntliga poesin, som utgår från människans inre röst och existentiella upplevelser, är det mest väsentliga i all poetisk förnyelse? David Almer skriver nedlåtande i en svarsartikel om "pratsjuk vardagsromantisk poesi" och "godhjärtad brukspoesi utan överlevnadspotential". Säg det till den unge Johannes Anyuru som läste slam-poesi på Hultsfredsfestivalen 2002! I sina övriga omdömen om 00-talets bästa diktsamlingar (som t.ex. Augustin Mannerheim) träffar David Almer mer rätt.

Förpostfäktningarna till språkmaterialismdebatten skedde 2003 mellan Anna Hallberg och Håkan Sandell, i debatten om "den farliga metaforen"; Hallberg publicerade sin artikel Metaforen - bättre förr om åren i Dagens Nyheter, medan Håkan Sandells svar kom i Lyrikvännen nr 1/04. Lyrikvännen var då - under en kort period - öppen för olika röster och inopportuna synpunkter kom till tals.

OEI-redaktören och SvD-skribenten m.m. Jesper Olsson skisserar fortsättningen av decenniet (efter Anna Hallbergs metafor-artikel) så här: "Artikeln framkallade ett konservativt genskall som skulle eka både på kultursidor och på nätet under de kommande åren." Det är ett djupt ohederligt sätt att framställa det som komma skulle, av en som själv var part i målet. Annina Rabes översikt är långt hederligare. Det ska ha hon ha en eloge för - jag förväntar mig nämligen ingenting, ingenting - av etablissemanget.

3 kommentarer :

Håkan Sandell sa...

Det låter som att Annina Rabe och Jesper Olsson är på väg tills t Lögnarebyn (som Kaspar Hauser kallar det i Herzogs film). Men j vill först se deras påståenden på pränt innan j gör mig en bestämd uppfattning. Replik följer möjligen på retrogarde.org, o ev. i nya "frihetliga" Lyrikvännen.
Håkan S

gunnarstrandberg sa...

Det hela är sorgligt. Det påminner mest om en massaker. Lämna inga överlevande kvar!

Min slutsats efter att ha följt debatten och utvecklingen från ett utanförskap utanför utanförskapet, från en helt annan värld, är att en grupp om säg ett tiotal någotsånär intelligenta och skrupellösa individer kan kupa igenom en poetisk (snarare ideologisk...) strömning som den mest intressanta i det här lilla landet. Fanns där fler kvalificerade läsare och dito kritker skulle det inte kunna ske.

Det svenska poetiska landskapet liknar mest ett svagt och lättintagligt litet furstendöme vid världens ände. Trasiga vimplar hälsar de sällan skådade gästerna...

Magnus Eriksson sa...

Jag blev mkt förvånad när jag såg Anna Hallbergs förvåning över min användning av ordet "språkmaterialism", och om nu Annina Rabe ansluter sig till idén att jag på något sätt skulle myntat ordet blir jag knappast mindre förvånad. Ordet ger en självklar beskrivning av den typ av språkkritiskt arbete som Ranelid inledde med sin första roman, men det är knappast någon exklusiv betydelse. Jag tror för egen del att jag först stötte på ordet på 1970-talet i en beskrivning av konkretismen, den föregående generationens språkmaterialism.

Magnus Eriksson