Poetisk revanschism

- ett ställningstagande

Motståndskampen och revanschlustan är väl inte alltid de vackraste av drivkrafter. Men en utsatt livsmarodör och konstnär in spe har bara alltför sällan något att offra på självbesinningens altare; hos sådana tar sig motståndet ofta litterära uttryck (”Om Du Vill Leva /Måste Du Hämnas På Livet” Bruno K. Öijer i c/o NIGHT. Men livet i västvärlden har blivit mycket hårdare sedan 1976 när detta skrevs/publicerades!)

Så vad är det du kämpar mot? Den diffusa ”makten”? Men varför är i sådana fall dina naglar blodiga varje natt? Varför ligger du som i koma tryckt mot väggen? Du säger att du inte kommer igenom? Och vart är du egentligen på väg?

I själva verket är väl litteraturen och andra former av konstnärligt skapande ofta de enda alternativ som står till buds för att ge den utsatta och pressade själen röst; annars får man ägna sig åt andliga praktiker eller våldsutövning.

Politisk/facklig kamp för att få igenom revisionistiska mål? Ack, så långt bort liggande dessa hägringar verkar! Och även partipolitiken och fackföreningen visar sig bara alltför ofta på närmare håll vara del av system som lika väl kan verka förkvävande som frigörande.

När man inte vill ge upp sin integritet, vilket staten och dess maktapparater mer eller mindre kräver av en i många situationer, var ska rösten ur underjorden kunna höras då? Lägg örat mot marken, mot poesin, eller möjligen mot en halvt självcensurerad blogg. De arbetslösa lika väl som de timanställda utsätts för mentalt våld, just för att de tappar beslutanderätten över sitt eget liv och inte kan påverka sin egen försörjning. Arbetsförmedlingen är en instans för statlig våldsanvändning, just ansiktslösheten i dess maktutövning tillåter våldet att ske. Våldet är också närvarande genom pyramidliknande övervakningssystem, där chefen på AF bevakar sina underlydande (genom att när som helst kunna gå in i deras datorer) som i sin tur bevakar den arbetslöses ”aktiviteter”.


För den anställde gäller detta i dag: För varje gång ditt jobb läggs ut på entreprenad får du färre semesterdagar. För varje dag får du mindre sol så vida du inte protesterar. Den inre solen är en ännu oskriven dikt eller ett kärleksmöte i den stilla vrån av dammkorn soldansande från säng-slöhetens vinkel.

Skruva ner dina drömmar! Skruva ner dina drömmar! Det enda du kan bli är livsmedelsarbetare! Du ska inte söka journalist- eller bibliotekariejobb! Du ska inte bli den du skulle kunna bli! Sådant är statens och dess handläggares maktspråk. (”p-o-e-t. men kalla det för helvete inte yrke!” BKÖ, Chivas Regal 1978)

Jag känner stegen upp ur underjorden, hur ofta har jag inte tagit dem, hur ofta har jag inte sett mig själv som död för att sedan födas på nytt? Det är många gånger som jag har gått omkring med strypmärken runt halsen, som i Berlin 1989. Jag försökte då gå ner i underjorden för att befria en kvinna som jobbade på stripp-club, jag såg mig inte om och dörrvakten försökte – bokstavligen – döda mig. Jag var förälskad men det var en stumhet gränsande till idioti som förde mig dit. Enda utvägen i den stunden blev den poetiska revanschismen; jag såg det också hos andra, hur det glimtade till av ljus i pupillen på vägen upp ur fängelset.